Det var kändistätt i Borlänge i veckan då nya musikstjärnor skulle väljas in till Swedish Music Hall of Fame och göra artister som Abba, Jussi Björling och 70 andra sällskap.
Platsen för ceremonin var Cozmoz Arena, något som passade perfekt för ett av invalen: Mando Diao som gjorde scendebut just där – 1996.
– Här har vi hånglat, dansat med varandra och gjort det mesta, säger sångaren Björn Dixgård.– Så det är både nostalgiskt och häftigt att vara här, fortsätter Daniel Haglund.
Hur känns det att bli invald?
– Fantastiskt ärofyllt och känslosamt, säger Björn Dixgård.
Vad betyder det för er karriär?
– Förmodligen att vi kommer att få hutlöst bra betalt i framtiden. Ha ha!
Förutom Borlängebandet valdes också Älvdalsartisten Lena Willemark, Tomas Ledin, Ann-Louise Hansson, Olle Adolphson och Jenny Wilson in.
Under ceremonin hyllades några av de “gamla” artisterna med tolkningar av elever och studenter på Borlänges olika musikutbildningar.
Några som fick stående ovationer var ett gäng från Rytmus som tolkade just Mando Diaos låt “Dance with somebody”. De hade repeterat i tre-fyra veckor och berättar att det var både kul och nervöst att uppträda inför artisteliten.
– Men sedan när man såg att bandet ställde sig upp då tänkte man bara “Yeah!” liksom. Det var stort, säger Elvira Lööf.
Efter ceremonin samlades artisterna utomhus och stämningen var uppsluppen och nästan euforisk.
– Jag känner mig som om jag druckit en massa champagne, alldeles bubblig inombords, säger Lena Willemark.
– Det här betyder så otroligt mycket för folkmusiken – och för mig.
Ska du inte fira med champagne då?
– Jo, jag tror jag måste göra det.
Lena Willemark var i likhet med många andra imponerad av Borlänges blivande artister som uppträdde på scenen, bland annat Borlänge Musikskola och Dalaviolinisterna som tolkade hennes låt “Snettelin”.
– De hade verkligen gjort en egen version, så rörande och fint. Och så häftigt att se alla ungdomar som vågar ge järnet.
Att årets inval till Swedish Hall of Fame skedde just i Borlänge hade flera orsaker. Att Dalapops verksamhetschef Pelle Andersson sitter med i styrelsen är en. En annan är förstås att Borlänge nu fick sin andra stjärna med i det celebra sällskapet.
Men även det faktum att Borlänge genom åren skapat många duktiga artister framhölls:
– Det är extra kul att vara här i musikstaden Borlänge som har en så spännande musikscen, säger styrelseordföranden Peter Håkansson.
Fakta
Swedish Music Hall of Fame är en musikalisk samlingsplats och utmärkelse inom populärmusik.
För att bli invald måste man ha haft stor betydelse för den svenska populärmusikens utveckling och det ska ha gått minst 20 år sedan debuten.
Första invalet till skedde 2014.
Med de nya som valdes in i Borlänge i veckan finns hittills 78 artister. Borlänge har numera två artister med: Jussi Björling och Mando Diao.
Årets jury bestod av musikjournalisterna Lars Nylin, Petra Markgren Wangler, Alexandra Sundqvist och musikredaktören Mathias Bridfelt.
Här är alla motiveringarna (pressbilder):
Olle Adolphson
Han var tillbakadragen och ansågs ibland lite tvär och svår. Någon gång har han beskrivits som
bortglömd. Men Olle Adolphsons namn dyker ständigt upp igen och idag är det nog ingen som
ifrågasätter hans status i svensk visa och låtskrivartradition.
Vid debuten på scenen 1956 spelade han en central roll i att sjösätta en ny sorts svensk visa. Han blev
då en av de första att framträda i en ny tradition kabaretsång med namn som Sven-Bertil Taube, Barbro
Hörberg och Beppe Wolgers vid sin sida. Med Wolgers samarbetade han också i några av sina mest
älskade sånger, som ”Det gåtfulla folket” och ”Okända djur”. Allt bidrog starkt till den svenska visvågen
på 1960-talet.
Adolphson blev senare en ledande tolkare av exempelvis Evert Taube, han översatte landsplågan
”Trettifyran”, han skrev poesi, artiklar, målade, var en allmän livskonstnär.
Men han radade också ständigt upp egna små underverk, från visan ”Trubbel” till romantiska klenoder
som ”Älskar inte jag dig då”, alltid med en mörk underton. Han blev kort sagt en ordets mästare evig
i den svenska visan.
Ann-Louise Hanson
Möjligen räcker det med några siffror för att tillräckligt illustrera Ann-Louise Hansons inval i Swedish
Music Hall of Fame. Sedan debuten som ung sångerska i Kristianstad i slutet av 1950-talet, hon blev
proffssångerska redan vid 15, har hon hunnit med att spela in mer än 600 låtar, har haft 50 titlar på
Svensktoppen, hon har varit med i Melodifestivalen 14 gånger. De två sista är rekordsiffror.
Men det finns så mycket mer hos en minst sagt mångsidig artist: efter det stora genombrottet med
”Han måste gå” och Vita rosor från Aten” var hon 1964 med och hjälpte Cornelis Vreeswijk och Fred
Åkerström till deras respektive genombrott via trioturnén ”Visor och oförskämdheter”. Tio år senare
blev Ann-Louise en av de första svenska countrystjärnorna. Varpå hon gick vidare i en karriär som
innehållit alla sorters scenbegåvning inklusive att han är en mycket begåvad imitatör. 1986 kom Hansons
senaste studioalbum, som innehöll en duett med Billy Preston.
I en våra längsta framgångsrika artistkarriärer var hon så sent som tidigare i år med i ”Funny Girl” på
Malmö Opera.
Tomas Ledin
I snart fem decennier har Tomas Ledin haft det svenska folkhemmet i ett stadigt grepp. Ibland har han
ansetts kontroversiell, många gånger har han retat Jante. Men han har likväl på stadiga fötter fortsatt
att skörda framgångar med allt från rekordsäljande plattor och turnéer, över 1980-talets ANC-gala och
1990-talets ”Rocktåget” till folkmusik-Grammis på 2010-talet. Just nu är han mitt i
orkesteruppsättningen ”Symphonia”, ännu en bild av hans genopmslag. Fyra Grammisar och en vinst i
Melodifestivalen är några andra avtryck.
2022 firade Tomas såväl att han fyllde 70 år som att det gått 50 år sedan debutalbumet. Födelsedagen
firades med en gala på Avicii Arena i Stockholm i februari.
På sommaren följde sedan jubileumsturnén ”En nådens sommarkväll – alla klassiska hits”. Det finns som
bekant åtskilliga sådana när vi talar om mannen som föddes i Östersund 1952 men senare blev hela
rikets sångröst.
Mando Diao
Redan vid det första invalet till Swedish Music Hall of Fame var Borlänge representerat i skepnad av
Jussi Björling. När det nu händer igen är det på andra sidan musikspektrat. Om man nu kan säga så om
Mando Diao, ett band som under drygt två decennier serverat en ytterst innehållsrik palett uttryck,
det är passande att dom allra först hette Butler.
I breda folklager är de enorma framgångarna 2012 med albumet ”Infruset” det stora intrycket.
Tonsättandet av Gustav Fröding födde en av de största skivsuccéerna i modern tid. Albumet sålde fyra
gånger platina i en period när fysisk skivförsäljning redan var på väg att tas över av streaming. Låten
”Strövtåg i hembygden” är nu en evig klassiker och låg 167 veckor på Svensktoppen, sanslösa 86 veckor
som etta.
Men före och efter detta har Mando Diao gjort engelskspråkig rock och pop som gjort rejäla avtryck
även detta. Från det omedelbara genomslaget med skivdebuten 2002 och framåt har man i skilda
sättningar erövrat inte bara Sverige utan också Europa.
Vad som händer framöver kring ett band med så många ansikten avstår vi från att spekulera om.
Lena Willemark
Det finns så många aspekter på Lena Willemark. Med en enkel summering är hon en av Nordens mest
mångsidiga röster och musiker alla genrer inkluderade.
Men basen har alltid funnits i den folkmusik som formades av hennes uppväxt i Älvdalen i Dalarna.
Från albumdebuten för 40 år sedan har hon sedan alltid haft en huvudroll i svensk visa, som sångerska,
ofta på hemtraktens säregna älvdalska, och som riksspelman på instrument som fiol och spilåpipa.
Detta har bland annat inneburit hela sex grammisar genom åren och huvudroller i band som Nordan,
Groupa, Enteli och Frifot. Men Lena har också med stor framgång klivit in i jazzfältet och i
konstmusiken.
2019 var hon med på det Grammisvinnande albumet ”Svenska röster” och tolkade då bland annat en
rad tidigare invalda i Swedish Music Hall of Fame. Styrkan i den hyllningen blev ännu ett skäl att bjuda
in även Lena Willemark själv i Swedish Music Hall of Fame.
Jenny Wilson
Någon har beskrivit Jenny Wilson som en av våra mest transparanta artister. Men det är frågan om
den beskrivningen egentligen räcker till för hennes extremt öppenhjärtiga självbiografiska verk.
Från uppväxten i Blekinge har hon vandrat via Malmö till Stockholm hela tiden med det totalt
rättframma i fokus. Först från 1997 i gruppen First Floor Power, från början av 2000-talet som
soloartist.
Vid skiftet samarbetade hon med våra tidigare inval Karin Dreijer och Robyn. Senare har det egna
namnet och det hårdslående materialet om exempelvis våldtäkt, sjukdom och privata känslostormar,
räckt för att få all sorts berättigad uppmärksamhet.
2014 blev Jenny sjufaldigt Grammisnominerad för albumet ”Demand The Possible”, det blev till sist tre
priser.
2021 kom det första albumet på svenska, titeln var illustrerande nog ”Mästerverk”.
