Ida Berner tar emot i hemmet i Embjörs där hon har plockat ihop en hög med sina böcker (“mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg allihop”). Överst i högen ligger den senaste, “Våfflor och kaffe med twist”, som släpptes i juni.
– Jag läser väldigt många böcker själv men har aldrig riktigt fastnat för feelgood. Och så skrev jag en sådan bok själv… Det är en hyllning till Värmland. Jag är från Uppsala men min mamma är från Värmland och jag har tillbringat många somrar där. Boken är en klassisk feelgood med en livskris för huvudpersonen som flyttar till Arvika för att öppna ett våffelcafé där kaffe med twist finns på menyn, berättar Ida Berner.
Den senaste tiden har hon jobbat som skolkurator i Säter men inom kort väntar nya utmaningar som mottagningssekreterare inom socialtjänsten i Hedemora.
– Jag skriver mina böcker på fritiden. Skrivandet har alltid varit ett stort intresse, att skriva uppsatser var det roligaste i skolan. Senare har jag skrivit manus till studentspex och så, jag kan inte låta bli att skriva. Tydligen blir jag otrevlig när jag inte skriver, enligt min familj. “Mamma, har du inget som du kan skriva?” kan mina barn säga, berättar Ida Berner.
Har döttrarna ärvt ditt intresse?
– Nja, de brukar inte plocka upp en bok frivilligt direkt. Och så har de tröttnat på mina berättelser om hur jag läste Per Anders Fogelströms “Mina drömmars stad”, när jag var 12 år. “Mamma, det där är tråkigt”, får jag höra då. Min man brukar läsa en bok om året, som han får i julklapp av mig.
Hennes debutroman “Mitt år med MS: är jag botad nu?” kom 2017 och handlade om när hon insjuknade i MS och blev den första personen i Skandinavien som behandlades via transplantation av stamceller.
– Jag började med att skriva min självbiografi. Sedan blev det ett par barnböcker, en ungdomsbok, en bok som jag skrev tillsammans med min dotter och som handlar om hennes ätstörningar.
Därefter blev det en bok som bland annat handlar om dödshjälp. Jag tyckte att det var en mörk feelgood-bok men förlaget höll inte med utan klassade det som en “vanlig” roman. Och nu senast blev det alltså lite feelgood.
Vilken bok har varit lättast respektive svårast att skriva?
– Att skriva om mig själv var en baggis, jämfört med de andra. Speciellt boken som jag skrev om min dotters ätstörningar, den var riktigt tung och jobbig att skriva. Och det är svårare än man tror att skriva barnböcker, dels att hitta rätt nivå, dels för att det redan finns så många barnböcker att det är svårt att komma på en ny historia.
Får du någonsin skrivkramp?
– Nej, om jag kör fast lite så byter jag bara kapitel och börjar skriva lite längre fram i stället. Jag har alltid lätt att komma på historier. Och jag får ofta idéer när jag är ute och promenerar eller när jag står i duschen. Fast numera, med dessa elpriser, blir det mer långa promenader än långa duschar (skratt).
Nu har du provat på de flesta genrer som finns, vad vill du skriva mer om i fortsättningen?
– Tja, jag har väl bara deckare “kvar” att prova på nu. Faktum är att jag har ett nytt manus ute hos ett par förlag och det är åt deckarhållet. Men framöver tror jag att jag kommer att skriva mer “vanliga” romaner, som gärna berör tunga ämnen, säger Ida Berner.
Ida Berner
Ålder: 50 år
Bor: I Embjörs strax utanför Säter. Uppvuxen i Uppsala och har tidigare bott i Falun.
Yrke: Socionom, sedan 1998.
Familj: Gift med Robert. Döttrarna Tilda, 15, och Stina, 12.
Intressen: Djuren, vi har fyra hundar och två katter. Den ena har precis har fått fyra kattungar och vi kommer nog att behålla minst en av dem hos oss. Annars hinner jag inte med så mycket mer. Jag följde fotbolls-VM nyligen, jag ser mest sport när det är mästerskap. Och så tittar jag gärna på vintersport.
Bibliografi: Mitt år med MS: är jag botad nu? (2017), Min mamma rullstolshjälten (2018), Sagan om den vilsna ballongen (2019), Jag ger det ett år (2020), Tills mina fingrar blev blå (2021, tillsammans med dottern Tilda), Om jag ändå ska dö vill jag fanimej ligga först (2022), Våfflor och kaffe med twist (2023).
