Vit lögn eller brutal sanning?
Nyligen ljög jag medvetet.
Ja, självklart skäms jag lite, men det var ändå en så kallad vit lögn.
Spelar ingen roll, lögn är lögn, kanske du tänker.
Eller? Är det okej att ljuga ibland och när i så fall?
Så här förklarar AI en vit lögn: Att trösta, skydda eller visa hänsyn, inte att luras för egen vinning.
Jag tänker att en vit lögn är ju ofta del av det sociala språket, för att vi ska undvika onödiga konflikter och spänningar.
Små barn känner inte till begreppet vit lögn utan säger som de tycker och känner. Men hur skulle det sociala sammanhanget se ut om vi vuxna gjorde samma sak och skippade att linda in sanningen?
Jag uppskattar din ärlighet, sägs ju ofta. Men gör vi alltid det?
”Stackars dig, varför har du klippt dig själv” Är kanske en reaktion man inte vill ha efter ett frisörbesök. Och kan man verkligen svara rakt upp och ner: "Nej, jag vill inte!", om man blir bjuden på en tillställning som man inte är sugen att gå på.
Och vad vill jag helst själv ha för reaktion på den här krönikan? Det omtänksamma kanske mindre ärliga svaret "Jätterolig läsning" eller ärliga svaret "Får du verkligen betalt för att skriva sånt här?".
Ett vanligt ställe som jag använder den vita lögnen på är restauranger. På servitörens fråga "smakade det bra" svarar jag oftast "ja, jättegott". När jag istället hade lust, som ett litet barn, att spotta ut den osmakliga tuggan igen. Allt för att jag inte vill såra personalen, trots att jag betalat dyra pengar för måltiden.
Däremot får jag känslan av att den vita lögnen är mindre förekommande på sociala medier. Här delar många sina åsikter utan att bädda in dem i förlåtande termer. "Vad då, jag är ju bara ärlig", är förevändning för att säga vad man tycker om en människa man kanske inte ens känner.
Så vad är bäst? Hundraprocent ärlighet eller en vit lögn med jämna mellanrum?
Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att den vita lögnen inte bör missbrukas. Vi vill ju ändå att människor ska ha förtroende för oss, att de kan lita på vad vi säger.
Så vad ljög jag om häromsistens då?
Jo, det var faktiskt under just ett besök på ett näringsställe, närmare bestämt ett kafé. Kaffet som jag betalade drygt 40 kronor för hade troligtvis stått och bränt i pannan i flera timmar, för det smakade så mycket tjära att jag inte kunde få ner det (Och då har jag ändå druckit mycket "fulkaffe" i mina dar).
Självklart sade jag till om det eller hur?
Nej, i stället hojtade jag glatt på vägen ut "Tack så mycket, allt var jättegott!".