Alla mina skolor har förändrats på något sätt
Av Pär Sönnert
I samband med skolstarten förra månaden berättade den nya kollegan Joakim om den speciella känslan över att se sin äldsta son gå på samma skola och vandra i samma skolkorridorer som han själv gått i för några decennier sedan.
Då slog det mig att jag själv inte alls kan säga samma sak. Inte bara för att jag numera bor i Borlänge och inte i Bäsna, min gamla lågstadieskola finns helt enkelt inte längre kvar. För ett par år sedan inleddes rivningsarbetet av Bäsna skola och ersattes i fjol av en helt nybyggd skola. Det var en speciell upplevelse att i höstas vara på plats för Lokalt i:s räkning och bevaka när invigningsbandet klipptes.
Men det blir värre, häng med här:
Mina mellanstadieår tillbringade jag på Djuråsskolan, även det i Gagnefs kommun. I samband med en fotbollscup inför jul för några år sedan upptäckte jag något märkligt på skolgården. Hela mellanstadielängan hade rivits! I stället har låg- och mellanstadiet fått nya, fräscha lokaler.
Och i våras gjorde jag ett nytt besök på samma skola, denna gång Djuråsskolans högstadielänga, som visades upp för pressen. Längan renoveras men själva stommen står kvar. Det var smått surrealistiskt att vallas runt i ett "skelett" av det som var början på min tonårstid.
"Här inne spelade vi pingis på rasterna! Och här inne var ´Kuren´, där man fick turas om att stå en hel skoldag och sälja godis, glass och kladdkaka", sade jag lite halvhögt under rundturen, utan att någon annan än jag själv brydde sig speciellt mycket.
Efter grundskolan gick jag samhällsvetenskapliga programmet, med ekonomisk inriktning, på Hagagymnasiet i Borlänge. Även där blåser förändringens vindar, då byggnaden ska omvandlas till högstadieskola när Forssaklackskolan flyttar in. Gymnasiet har i sin tur flyttats till Högskolan Dalarnas gamla lokaler och heter numera Alice Lundsgymnasiet.
När jag sjungit om studentens lyckliga dar sökte jag mig söderut, till journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola utanför Vetlanda i mörkaste Småland. Den skolan finns visserligen kvar i samma fysiska form som då, så vitt jag vet, men journalistlinjen lades ner för drygt tio år sedan...
Hela min 15 år långa skolgång har alltså, på ett eller annat sätt, raderats eller förändrats. Fast i stället för att sörja detta faktum väljer jag att fokusera på att minnena finns kvar. De går inte att radera i första taget.
Här kan du läsa fler krönikor från Lokalt i:s medarbetare.