Låg liken i högar ute i skogarna förr?
Digital detox. Smaka på meningen. Bara orden i kombination vittnar om att människan är rejält på glid. Det har kommit böcker i ämnet, sommarprataren Jonas Gren gav oss en timme digital ångest och det finns även detoxläger bortom 5G-masternas räckvidd.
Ur led är tiden.
Och jag är inte sämre än någon annan med meningslöst scrollande. Jag är heller inte bättre. Jag vet ungefär exakt var gränsen går: två scroll i sociala medier. Sen får det vara bra. Det finns nämligen inget guld ju djupare man gräver. Jag blev nämligen rädd för mig själv efter en sån där städsöndag.
Jag vände upp och ner på hemmet och drog ur dammsugarsladden runt klockan 16. Jag slängde mig i soffan och tomscrollade. Jag märkte till sist att rummet blivit kolmörkt. Fem timmar hade passerat. Fem timmar jag aldrig får tillbaka. Där och då tummade jag med mig själv: bli inte en sån som scrollar bort ditt liv.
Genom åren har kollegor under fredagarna frågat vad en ska göra i helgen. Allt som oftast är mitt standardsvar: "Jag ska ut i skogen". Och det stämmer ju. En vanlig barnlös helg är jag mer i skogen än hemma. En kollega ville veta mer. "Vad gör du där?", frågade hen. Jag svarade med att jag andas, lyssnar på tystnaden och djuren, spårar, fotograferar. "Och du, telefonen lämnar jag antingen hemma eller i bilen vid enstaka tillfällen. Det är jätteskönt", lade jag till.
Kollegan blev paff. Eller hur böjer man det adjektivet? Paffast?
Hagelskuren av frågor handlade bland annat om vad jag skulle göra om det skulle hända något, om jag skulle ramla och bryta benet. Ja, då får jag väl släpa mig till närmaste väg och lifta till akuten. Men hur gjorde man förr när yuppinallen inte låg i fickan? blev motfrågan. Låg liken av förolyckade skogsvandrare i högar i skogarna då?
En mobil underlättar, så klart. Det råder ingen tvekan om det. Men du kan faktiskt ha ditt eget lilla digitala detoxläger. Många gånger har det kliat i fingrarna för att pejla in mig själv via någon GPS-tjänst för att se var jag ens är någonstans. Men det kan jag lika gärna undersöka när jag kommer hem. Dagarna i skogen påminner ibland om man när man var liten: ingen visste var man var och ingen kunde få tag på en. Och nog har tanken slagit mig: Tänk om något händer?
De gapande reaktionerna på mitt mobilfria skogslufsande har varit en del de senaste åren. Och fler kommer de att bli. Men jag säger som Gröngölingarna i valfri Kalle Anka-tidning: VLMH – Våga lämna mobiltelefonen hemma.
LÄS MER: Fler krönikor hittar du här