Konsten att förstöra handlingen
Det är för många konstiga namn i böckernas värld.
Jo, jag är medveten om att allt färre heter Andersson, Pettersson och Lundström i dag. De klassiska svenska namnen har blandats upp med många andra nationers. Allt fler väljer också bort -sonnamnen till förmån för ett gammalt släktnamn, gårdsnamn eller ett helt nytt, påhittat namn.
Men proportionerna mellan vanliga och ovanliga namn är ofta snedvridna i modern litteratur. Det känns inte trovärdigt att nästan varje karaktär ska ha både ovanligt för- och efternamn. Eller ha ett namn som inte passar ens ålder. Visst finns det säkert killar i 25-årsåldern som heter Greger, men kanske inte i samma roman där jämngamla också är döpta till Harald och Torkel. Det är inte realistiskt.
Och jag hakar upp mig på det så att jag tappar tråden i handlingen.
Samma sak gäller om författaren använder långa och omständliga beskrivningar av miljöer, människor och hur de pratar.
I en bok som jag – av hänsyn till författaren – inte avslöjar namnet på ”körde” var och varannan person ”ner händerna i fickorna”. Samtidigt som han eller hon sa något. Jag kan tänka mig att en trulig tonåring gör det UTAN att säga något, men inte att både läkaren, polisassistenten, grannen och ett dussin andra karaktärer kör ner händerna i fickorna och pratar hela tiden.
I samma roman sa också personer hej i telefonen "på en lång utandning". När jag läste det fick jag själv lov att prova hur det låter att göra det. Och det lät verkligen inte klokt!
Jag kanske inte själv är klok som läste ut boken, men jag fascinerades ändå av den. Samtidigt som jag retade mig på hur otroligt mycket onödig information som hade klämts in i meningarna försökte jag få grepp om ifall handlingen hade kunnat vara bra. Jag fick aldrig svar på det, men bestämde mig för att aldrig mer ge en liknande roman mer än ett kapitels chans.
Hur skulle då jag själv skriva en roman?
Jo, jag skulle skala bort 90 procent av beskrivningarna och jag skulle betrakta omgivningen noga. Hur beter sig folk omkring mig, vad säger de och hur gör de det? Jag skulle tjuvlyssna och smygtitta på dem i köer, på caféer och i tågvagnar.
När jag skulle döpa karaktärerna skulle jag inspireras av mina arbetskamraters och vänners namn, blanda deras för- och efternamn och sätta dem på karaktärer i någorlunda rätt ålder. Någon enstaka skulle ha ett ovanligt, påhittat namn och någon skulle ha smeknamn.
Men nu ska jag inte skriva någon bok. Och det ska nog både mina vänner och resten av bokälskare i Sverige vara glada för – även om namnen skulle bli perfekta.