Petter lovar att publiken, bland annat, ska få träffa personligheterna Allram, Kjell, Klotty och Margareta i föreställningen som tidigare spelats på Scala i Stockholm, samt Lorensbergs- och Stora Teatern i Göteborg. Även några nya figurer dyker upp.
– Det är en radda sketcher med dockor från tv-produktioner som bitvis är ganska galna.
Petter tycker att teatern i Avesta är perfekt för föreställningen.
– Det känns som att man är nära publiken. Det är inbjudande och intimt trots att den är så stor.
Petter och Björns karaktärer har blivit väldigt kända genom åren, men själva är de relativt anonyma.
– Det känns nog som att inte vara känd, säger Petter när han svarar på frågan om “hur det känns att vara så känd, men ändå så okänd?”
I teaterföreställningarna syns de dock själva på scenen.
– Tekniken kommer från tv-programmen. Det man inte ser på tv ser man på scenen. Det var lite obekvämt att stå på scenen, men nu känns det inte konstigt längre, tycker Petter.
I föreställningen går Petter och Björn runt med figurerna på scenen, men de spelar inga egna roller.
– Det är dockorna som lever, säger Petter och greppar Allram från kartongen och skuttar ut över scenen med Allram, som plötsligt får liv och skrattar sitt välkända skratt, hängandes i Petters famn.
– Ha, ha, det är helt fantastiskt, I love you ladies, utbrister Allram, på ett verklighetstroget sätt.
Min blick hamnar på den världsberömda “Allram nummer ett” som helt tar över scenen så att Petter hamnar i skymundan.
– Det är helt fantastiskt att få vara här i Avesta. Avesta är grundbulten i samhället, fortsätter Allram skrodera världsvant.
Petter började med amatörteater i tonåren och i samma veva kom han i kontakt med dockteater.
– För mig kändes det som att göra serier levande.
Hans egna väg gick sedan genom Marionetteatern medan vissa av hans kompisar skapade musik.
– Jag började göra musikvideos, sedan fick jag vara med på tv-produktioner och därefter började jag skapa egna tv-produktioner.
Petter håller med om att han ingick i ett frisinnat gäng, då många kan tycka att dockteater är lite “suspekt”. I efterhand kan han undra hur han kunde börja med denna teatergren.
– Men jag såg en potential och tyckte att det var superhäftigt, något som var mycket coolare. Allt som hade med dockor att göra tyckte jag var intressant, men kom i kontakt med handdockor ganska sent.
Petter tycker dock att det han gör nu kräver större mod än det han gjorde då han var 20.
– När man är 20 år gör man det man brinner för. När jag var ung hade jag ett sådant självförtroende.
Petter skapar gärna “figurvärldar” för att sedan låta andra spela dessa figurer. Han äger sina egna dockor.
– Jag producerar figurer som jag anställer dockmakare att sy upp.
Kollegan Björn är mer inriktad att spela mot vuxna och undviker inte att en och annan “ful groda” passerar, medan Petters karaktärer passar bättre för familjen.
– Jag har märkt att karaktärerna kommer ur mig själv. Det är sidor av mig själv som jag överdriver, medan Björn inspireras från någon mormor eller någon på stan.
Under en föreställning utgår paret från ett skrivet manus med en början och ett slut.
– När vi jobbar fram det improviserar vi mycket fram till att vi tycker att det är bra. Vi har partier som är improvisation om någon av oss får feeling på något.
Petter förklarar att det har varit ett ganska fysiskt hårt jobb att spela figurerna.
– För att man måste få upp dockan i bild och få bort sig själv. Att göra händelseförlopp; springa hoppa och röra sig är ganska svårt och under inspelningen med Rummel och Rabalder var det väldigt jobbigt med långa inspelningsdagar, men nu har kroppen vant sig.
För cirka sex år sedan skaffade Petter, som tidvis bor i Stockholm, ett hus i Avesta.
– Jag har börjat bo här mer och mer. Det är väldigt vackert och lugnt. Jag upptäcker saker i bygden hela tiden.
Malin Grimfeldt, som är kulturpedagog i Avesta, tycker att det känns jätteroligt att få föreställningen till bygden.
– Speciellt eftersom det är en “Avesta-edition”. Den kommer bli lite mer lokal förankrad, vilket var Petters idé.
Malin har sett två av parets föreställningar i Stockholm.
– De har varit vansinnigt roliga. Jag har skrattat så jag gråtit och fick kramp i magen, berättar Malin som har höga förväntningar på föreställningen.
Några produktioner med Petter Lennstrand:
Janne och Mertzi ( SVT 2000)
Allra mest tecknat (SVT 2002)
Höjdarna (SVT 2004)
För alla åldrar (SVT 2011)
Upp I det blå (Film 2016)
Djuren på djuris (UR 2020)
Världen runt Rut (Unga dramaten 2021)
Större än allt (Marionetteatern premiär 16 sept 2023)
