Det är underligt hur fort vi människor kan vänja oss vid en förändring och sedan, ännu snabbare, kan återgå till gamla invanda rutiner igen. Att slippa ta i hand har varit en av de bästa konsekvenserna av pandemin tycker jag, och förundrats över varför vi över huvud taget tagit varandra i hand när vi hälsar.
Risken för smittspridning är så stor och det går ju så bra att le mot den du möter, vinka med en hand och säga hej, hej eller göra ”fothälsningen” som samtidigt blir en bra balansövning medan den utförs.
Jag ska inte sticka under stol med att jag hälsat i hand med många personer under mina uppdrag för olika tidningar genom åren.
För mig personligen har det dock varit smärtsamt många gånger. Av någon anledning är ett fast handslag ett kvitto för att personen är pålitlig. Och vem vill inte vara pålitlig när den lokala reportern kommer på besök?
Tyvärr har vissa av mina leder i händerna känningar av artros och dessa, säkert mycket trovärdiga, män – ja det är alltid män – tar tag i min hand får jag verkligen stålsätta mig för att inte skrika ”aj”. Nu har detta passerat en nivå där jag, redan när jag ser personen, funderar om denna kommer sträcka fram sin hand och, i så fall, om personen kommer att klämma så hårt att det gör ont i min hand.
När USA:s president, Joe Biden, besökte vår världsdel i våras stod Europas politiker på kö för att ta honom i hand.
Själv stod jag och gapade av förvåning. Restriktionerna hade precis släppts och jag såg en stor risk att många av både Europas och Amerikas politiker skulle få corona i en tid då vi verkligen inte behövde fler motgångar. Jag har också märkt, konstigt nog, att de som varit ivrigast att ta i hand har varit äldre personer.
Nu går vi mot en höst då vi är mer inomhus och alla förkylningar börjar frodas igen. Jag har dock bestämt mig för att, trots att vi fortfarande befinner oss i en pandemi, ta i hand om den jag ska hälsa på först sträcker fram handen.
Om du läst ända hit hoppas jag att vi kan lova varandra att inte ta i hand den dag vi ses. Du kan gärna säga att du ”läst krönikan” i stället.
Då vi är få som är så ohyfsade att vi inte hälsar på en utsträckt hand blir det ju faktiskt den som tar initiativet att sträcka fram handen först som har ”vetot”.
