Kvinnor plockade bär och svamp nära lägerelden och blev bra på att hitta i närområdet medan männen visste exakt var de bästa jaktmarkerna låg och kunde få ta sig många kilometer dit.
I dag behöver ju inte alla kunskapen att plocka svamp och jaga, men skillnaden i hur duktiga män och kvinnor är på att orientera sig verkar leva kvar. I alla fall känner jag många män som har ett utmärkt lokalsinne men som aldrig hittar sina nycklar eller glasögon hemma. Och vice versa.
Just det där med nycklar, glasögon, plånbok och mobil är en ständig källa till letande hemma hos mig. Och det är – oftast – inte jag som letar.
Efter att mannen i mitt liv, Mr G, irrat runt en kvart brukar jag fråga vad han letar efter.
Han: Mina nycklar.
Jag: Har du kollat i nyckelskåpet?
Inget svar. Men jag kan nästan se frågetecknen i en tankebubbla ovanför hans huvud.
Efter att ha kontrollerat nyckelskåpet kommer Mr G lika förvånad tillbaka med en knippa dinglande i handen.
Han: Har du lagt dem där?
Jag: Ja, de låg på soffan. (Alternativt på badrumshyllan, i trappan eller under en tidning på köksbordet).
Han: Jaha.
Man skulle kunna tro att problemet då för alltid var löst och att nycklarna alltid skulle veta sin plats efter det. Men nej… ett par dagar senare kör vi en repris på samma dialog. Men med ett alternativt svar.
Att hitta eller inte hitta är också en mamma-barn-fråga.
Barn kan leta i flera minuter efter osten i kylskåpet. Och mamman behöver inte ens öppna dörren för att veta att den ligger på näst översta hyllan till höger – bakom rödbetsburken, av någon anledning.
Men att bara vara kvinna och mamma innebär inte automatiskt att man finner allt man söker. På arbetsplatser märks ofta vem som har mer eller mindre av den här nyttiga egenskapen.
Jag förlade själv mina handskar på jobbet nyligen och letade febrilt igenom bilar, hyllor och skåp. Men förgäves. Ingen hade en aning om var de kunde finnas och jag fick lov att cykla hem barhänt den dagen.
Sedan frågade jag Frida som svarade med en motfråga: ”Har du kollat i garaget?”
Nej, det hade jag inte, men det gjorde hon och kom efter två sekunder tillbaka med mina efterlängtade handskar.
Tack, mamma Frida!
