Sen tog jag honom i hand och sa att jag måste åka hem till Stockholm och jobba. Jag hade väldig ont om pengar och hans antågande död krockade tidsmässigt med ett tillfälligt påhugg jag behövde.
Så jag åkte, tjänade omkring 3 000 kronor. Före skatt. Kvällen efter ringde min mamma och sa att morfar var död. Pengarna tog slut men inte minnet av hur jag hållit glaset och sugröret intill min morfars grånade ansikte. Han klagade inte. Det gjorde han aldrig. Inte ens den där gången han råkade hugga sig själv i handen vid vedklabben gav han ett ljud ifrån sig.
Han brydde sig ofantligt mycket om sina barn och sina barnbarn. Och sitt första barnbarnsbarn, den enda som han hann träffa och byta blöjor på.
Jag kommer aldrig bli den som kastar den första stenen när någon väljer pengar före kärlek. För det kan alltid finnas ett skäl till att det händer, som inte beror på girighet, narcissism eller psykopati. En del gifter sig rikt eller halvrikt av desperation. En del bedrar sig själv genom att försöka pressa in en inbillad kärlek i ekvationen, hellre än att välja fattigdomen för att vinna det som är kärlek på riktigt.
Det är inte alltid lätt när man balanserar på en knivsegg, men vi ska alla dö en gång. Jag föreställer mig att när turen kommer till mig, eller till vilken annan människa som helst, kommer få att säga ”Tack för att du valde pengarna”. ■
