Omvänd bucketlist: "Det vill jag inte göra innan jag dör"
Plötsligt börjar man fundera på vad man egentligen vill hinna med innan det är ens egen tur att ”checka ut”.
Det har varit en jobbig period i mitt liv på sistone. Jag har förlorat nära och kära, och det gör något med ens perspektiv. Plötsligt börjar man fundera på vad man egentligen vill hinna med innan det är ens egen tur att ”checka ut”.
Många har en bucketlist – en lista över allt man vill göra innan man dör. Listan bör innehålla runt hundra punkter. Själv kommer jag knappt på tio saker jag verkligen vill göra. Och då infinner sig stressen: har jag levt klart redan nu? (Ja, jag har ålderspanik. Det kan jag erkänna.)
Vill jag skaffa hund igen? Resa till outforskade länder? Om jag vill både och, då måste jag välja, för hund och spontana resor är inte direkt kompatibla livsval.
Om framtida resmål spaltas upp, kanske listan kan bli lite längre, men då känns det som fusk.
Jag gör mycket hellre en omvänd bucketlist. En lista över saker jag absolut inte vill göra innan jag dör. Där hade jag utan problem kunnat fylla i hundra punkter.
För jag vill inte:
• Hoppa bungy jump. Fy för att kasta sig rakt ner i avgrunden, ryckas upp igen, känna panik och att blodet rusar till huvudet och muskler slits sönder. Kanske skriker man så högt att man får en hörselskada. Vill det sig riktigt illa slutar det väl med hjärnblödning eller hjärtattack också.
• Lära mig spela ett instrument. Ambitionen fanns när jag var tio. Jag ville spela trummor eller keyboard, men istället fick alla börja med blockflöjt. Och där dog något inom mig.
• Springa ett maraton. Jag förstår inte charmen. Jag trivs bättre med att gå i naturen, i lugn takt, utan blodsmak i munnen och utan att trängas med tusentals andra människor.
• Bada isvak. Jag kan faktiskt inte tänka mig mycket som är värre. Jag är frusen av mig och tanken på att tassa fram på en frostig brygga, klä av sig det lilla tyg som skyddar mot vind och minusgrader, för att sedan frivilligt kliva ner i iskallt vatten – nej. Jag ser framför mig hur jag fryser ända in i skelettet, hackar tänder och blir så chockad att jag omedelbart får dödslängtan, ger upp och sjunker till botten.
Visst, att utmana sig själv kan vara bra – om det leder till något som faktiskt känns meningsfullt. Men att göra obehagliga saker bara för att kunna säga att man gjort dem? Nej tack.
Kanske handlar ett bra liv inte om att beta av så många punkter som möjligt, utan om att välja bort. Och om min omvända bucketlist är lång, ja då betyder det kanske inte att jag saknar ambitioner – utan att jag faktiskt vet vad jag vill slippa. Och det är inte så dumt det heller.