Nu har också jag hittat ut i naturen
Nu har jag gjort det – hittat ut – liksom en mängd andra svenskar. Med kartan i hand och tungan rätt i mun har jag lotsat mig fram över stock och sten, för att hitta några bokstäver här och där.
För mig blev det premiär. Inte så att jag aldrig orienterat. Det har jag visst – i skolan. Och tyckte att det var rätt kul. Men sedan tog andra intressen över. Häromåret blev jag därför glad när det i Slånkvickus program ingick en bana i skogarna därhemma. Jag skäms att säga det – men jag gick, om inte vilse, så på tok för långt. Jag fick göra om och göra rätt dagen därpå.
Men jag hade aldrig testat Hittaut-kartan förrän en eftermiddag i maj. I tid mellan två jobb, tog jag kartan (och mobilen ifall att!) och gav mig ut i skogarna.
Det blev en fantastisk promenad. Lagom varmt, uppehåll och ingen stress. Där öppnade sig fantastiska promenadstråk några hundra meter från riksvägen. Och det var som om jag var alldeles ensam i stora skogen. Ni vet; doften av solvarm barrskog, en koltrast som nyfiket tittade och sjöng för mig, lite vassa barr i skorna och lugnt och tyst.
Där insåg jag att jag inte längre ska klaga på uteblivna parker och grönområden i staden. Min hundägande son som bor i England, har fantastiska gröna stråk att promenera i – mitt inne i stan. Kilometerlånga vägar för bara promenader och rastande av hundar. De där stråken tyckte jag inte att vi kunnat möta upp här i Sverige. Men jag hade fel. Visst har vi svenskar naturområden inpå knuten att njuta av – om vi bara ger oss chansen att upptäcka dem.
Dessutom blev jag förtjust i att faktiskt kunna följa kartan och ta mig till kontrollerna. Innan passet var slut vågade jag mig till och med att bli lite busig och välja bort de stora, enkla och tydliga stråken utan valde en mindre stig för att kunna gena genom skogen.
Och se! Jag kom fram där jag hade hoppats komma fram.
Men det skönaste var kanske att få vila från vardagliga tankar. Jag tar gärna skogspromenader men med en bok som sällskap. Med Hittaut- kartan var jag tvungen att koncentrera mig på den och ingenting annat, för att kunna lotsa mig fram till mål efter mål. En själslig rening som dessutom gav ett välbehövligt motionspass på köpet.
Det blev därför fler promenader, men ska sanningen fram, så blev det en hel del jobb också. För under de där promenaderna hittade jag naturligtvis uppslag på nya artiklar som ni får läsa här i Lokalt i.