Länge leve liken i garderoben
Av Sonny
I sällskap av ett gäng sköna prickar begår jag en skratt- och nostalgiladdad diskussion som dröjer sig kvar i tankarna. Känner mig som en annan Carrie Bradshaw när jag senare samma kväll landar vid tangenterna, i tankarnas nyfikna surr. ”Later that night I got to thinking about...”
Och det jag tänker på är en 46 år lång relation till garderoben. Här har det sannerligen blåst korsdrag i fråga om stil, stuk och storleksval. En snabb översikt ger ett hopkok av sockiplast, jeansvästar med underjordiska hyllningar och vidare till tältformade farfarströjor med areal som möjliggör sommarbete för tamboskap.
I dag kan jag se med värme på alla dessa minst sagt tvära kast. De går liksom hand i hand med plaggens ägare.
Om jag kastar en blick över axeln blir det uppenbart hur textilierna är estetiska förstärkningsvapen i mjuka material. Hur logotyper och färger bär ett syfte som sedan blir ett litet utropstecken för sådant jag finner viktigt. Tröjor, mössor och halsdukar med den älskade skölden i gult, rött och blått. Longsleeves med blodröd stämpel från en hel värld av death- och black metal; ju snårigare logga, desto bättre. Idealet är att den inte ska gå att läsa överhuvudtaget.
Inför en dag på jobbet: Min tioårige son recenserar mig bitvis med ett humoristiskt välmenande ”gubbdrip” eller ”kontorsfarsa”.
Träningsjackor, skateskor, kepsar – sällan utan budskap från musikens eller idrottens kvarter. Glömmer aldrig när Nirvana nådde mina då 13-åriga hörselgångar och flanellskjortor blev av fundamental betydelse. Kan än i dag inte se dylik skapelse utan att höra melodiskt sargad grunge slingra sig över nejderna. Vissa dagar kan hela garderoben dofta hårdrock, DIF eller drömmar om en ungdom som flytt.
För att inte tala om premiären i ett par svårt åtrådda jeans från en av modevärldens klassiska tungviktare.
Året var 1992 och jag fick stuns i steget över gågatan i min barndomsstad. Tuffhetsfaktorer och fåfänga har dock aldrig guidat i valet av skrud för dagen. Kläder är bara kläder, människan innanför är ju själva grejen.
Däremot är jag tungt beroende av en spontant kalibrerad känslokompass. Det ska liksom kännas rätt, på vad vilar tyngdpunkten i dag? I-landsproblem att fnissa förläget åt, det ska gudarna veta. Viktigare är att närheten till vissa av kläderna går på djupet med minnen, ömt vårdad samvaro och ett symbolrikt lagspel.
När allt kommer omkring är det här saker med större betydelse för insidan än dess yttre egenskaper.