Inte så lätt med de osynliga reglerna
”Ska du bajsa så får du göra det på den andra toaletten. Här är det ett big no, no.”
Det sa en nybliven kollega till mig på min första dag på en arbetsplats. Vad ska man svara på det? Skojade han? Eller fanns det någon praktisk anledning till uppdelningen av toalettbestyr?
Jag vågade inte svara och riskera att göra bort mig utan nickade bara lite, som att jag förstod och inte alls tyckte att den introduktionen var underlig.
Reglerna kan vara många och skilja sig åt diametralt från en arbetsplats till en annan. Ofta handlar det om städning eller köksbestyr. På min nuvarande arbetsplats finns till en väldigt detaljerad lista över vad den som har köksveckan ska göra – och det är ju bra, för då vet alla vad som gäller.
Men ändå finns det vissa ”kökspoliser” som inte tycker att det räcker utan vill att saker och ting ska göras på just hans eller hennes sätt.
Här har vi till exempel en person – vi kan kalla henne lady J – som har superduperkontroll över hur besticken ska läggas i diskmaskinen. Lady J har sådan pli på oss andra att vi inte ens törs fuska med en endaste tesked när hon är ledig …
De svåraste är de osynliga reglerna som man kan behöva oavsiktligt bryta mot för att förstå. Att man till exempel inte får diska vissa koppar i diskmaskinen eller att en viss person alltid SKA sitta på en viss plats i fikarummet. Det kan man ju omöjligen räkna ut själv.
Precis i början av min journalistkarriär fick jag lära mig en sådan regel den hårda vägen. Jag skulle redigera tidningssidor och till det behövde jag en typometer, vilket var ett av de redskap som användes på den tiden. Jag frågade kollegan bredvid, som var något av en slarver (men det visste jag inte då).
”Kolla i någon av lådorna där”, sa han och pekade på en hurts. Där hittade jag mycket riktigt en prima typometer och började jobba.
När kvällsskiftet började kom en annan kollega, som var pedant av guds nåde (men det visste jag inte då), och skällde ut mig för att jag hade rotat i hans lådor och tagit hans typometer.
Lika svarslös blev jag då som när jag fick bajsförbud. Jag kunde ju inte försvara mig med att säga ”det var han som sa åt mig” som en annan skvallerbytta. Till slut stammade jag högröd i ansiktet fram ett förlåt och han lugnade ner sig.
Där och då tänkte jag att jag kanske hade valt fel yrke ändå.
Men jag lärde mig även de osynliga reglerna, blev riktigt god arbetskamrat med ”pedanten” och är kvar i samma bransch efter 35 år.