Elvis Presley, Björn Skifs och jag

Av Jens Wikholm

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Något överraskande kanske för dem som hört mig sjunga, eller lyssnat när jag försökt att lära mig spela ett instrument. Vem vill inte sitta vid lägerelden med sin gitarr och göra sin egen tolkning av en klassiker?

Jag minns tydligt ett av mina första musikminnen, trots att det är för nästan 50 år sedan. Jag satt bredvid min far i hans bil utanför kyrkogården i Husby när jag hörde låten ”Hooked on a feeling” på radion. Vilken upplevelse.

Inte visste jag då att det var Sveriges första USA-etta på Billboardlistan. Ännu häftigare är det att Abba vann Eurovision Song Contest samma dag som Björn Skifs och hans band toppade listorna där borta i det stora landet.

Ett annat musikminne från min barndom började med en besvikelse. Detta var under kassettbandens stora era.

Jag hade önskat mig ett kassettband med bandet Beach Boys. Förväntansfullt öppnade jag det lilla hårda paketet som jag fått av min mormor. I paketet låg ett kassettband med … Bee Gees. Mormor hade bladat ihop namnen på banden. Men efter att jag lyssnat in mig på bröderna Gibb från Bee Gees förlät jag mormor.

Idén till rubriken på krönikan fick jag av en gammal Gyllene Tider-låt ”Povel Ramel, Paul McCartney & jag”.

Gyllene Tider upptäckte jag när jag fick deras två första studioalbum av min kompis Jonny. Jonny hade blivit hårdrockare och fick inte lyssna på Gyllene Tider. Om ni undrar så var det två kasettband jag fick av Jonny.

Dala-Husby sent 70-tal. Jag och min kompis Svenne hade en pågående fajt mot våra kompisar Kalle och Kenneth.

De påstod att bandet Kiss var bäst. Vi höll Elvis Presley högst. Inte blev ”bråket” sämre av att jag och Svenne bodde på den ena sidan av älven och våra motståndare på den andra.

Nu för tiden vet jag bättre och uppskattar både Elvis och Kiss. Men Elvis kallas för The King av en anledning, bara så att ni vet, Kalle och Kenneth.

Det finns fördelar med att vara äldre. Om jag inte varit född så tidigt som 1969 så skulle jag inte heller haft möjlighet att vara på Dala Rock. Fina Dala Rock. Att år efter år locka stora artister till lilla Hedemora är en bedrift som nuförtiden känns lite overklig.

Så här i efterhand kan man inte sluta att imponeras över alla hjälteinsatser från frivilliga som gjorde rockfestivalen på motorstadion i Hedemora möjlig. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tra-la-la. Tack för att ni har läst min första krönika någonsin.