Diagnosen i godispåsen: "Jaha, är du sån?"
Officiellt äter jag inte lösgodis. Men när lördagen kommer och det lilla flickebarnet, som kärleksfullt kallar mig "farsgubben", bestämt ska ha sitt snask så är mitt absoluta mål att variera den där företeelsen. Jag vill styra bort från gummigodiset och poppa popcorn eller köpa så kallat naturgodis. Någon gång har jag åkt hem med en besviken 8-åring i baksätet med en påse nötter.
Men kampen har hårdnat med åren och i 98 procent av fallen vinner hon.
Lördag. Dagen D. Jag armbågar mig fram och sträcker mig efter den minsta lösgodispåsen och berättar för henne hur det var förr. "När jag var liten fick jag bara en tablettask", hör jag mig själv säga samtidigt som jag kommer på mig själv: Det var ju sån här jag INTE skulle bli.
Bredvid mig och runtom råder kaos. Föräldrar med två kundkorgar i armvecken försöker dirigera sina små socker-orcher och förmå dem att inte gå fullständigt bananas.
Och vår påse fylls, även av mig som ju ALDRIG äter lösgodis. Jag låter klassikerna åka kana på den slitna plastskopan ner i påsen; Fruxo, Zoo och Tutti Frutti. Och en orm.
Vad säger den kombinationen om mig?
Ibland döms man efter innehållet i påsen. "Jaha, du är sån du", har någon nämnt när de kastat ett getöga på de geltinstinna och färgsprakande pjäserna. Man kan tydligen sätta både diagnos på och bilda en hel uppfattning om en människa efter innehållet. Man kan nog säkert i dagens läge bara ta med sig en påse lösgodis till en anställningsintervju och visa upp. Romerska bågar, sura blårosa flaskor och Dumle i papper: Du är anställd!
Påsen äts sällan upp och står sen i ett skåp tillsammans med några deprimerande polkagrisar som legat sen förrförra året – och några klubbor. När nästa lördag närmar sig är jag inte sämre än att jag knaprar lite på förrådet på hårdnat lösgodis som nu fått en pikant smaksättning av stekos.
Varje år ser man siffrorna i nyhetsflödet: Svenska äter mest lösgodis i hela världen. Kilonen per person varierar. Jag har sett både 4,5 och 15 kilo per person. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Men jag vet att jag i alla fall är oskyldig till den statistiken. Jag är bra på annan statistik, men det var inte det jag skulle skriva om.
Då och då kommer pekpinnarna från Livsmedelsverket och nu rekommenderas svensken att inte ska äta mer än 500 gram rött kött i veckan. Någon sådan rekommendation hittar jag ingenstans på nätet när det kommer till lösgodis. Men här rycker dock de självutnämnda dietisterna in. Och de finnes, varken du vill eller inte, i ditt instaflöde.