"Det gäller att göra något bra av varje dag"

Av Niclas Bergvall

Fem och ett halvt år. Ibland funderar jag på hur mitt liv var innan Lucy fanns?

"Morfar, hur gammal är du?"

Lucy tittar på mig med sina fundersamma ögon.

"60."

Svarar jag.

"Men du är inte så gammal, morfar."

Jag ler och kramar om min lilla stora kärlek för tionde gången denna dag.

Tiden är begränsad, det vet vi alla. Är man som jag dessutom inte så kyrklig av sig så är vetskapen om att vi har den här tiden på jorden.

Sen är det klart.

Punkt!

Det är i alla fall den känslan jag går runt med. Det gäller att göra något bra av varje dag.

Så tänker nog lilla Lucy också. Lyckligt ovetande om det som sker i den stora världen lever hon sitt liv.

Lyckligt ovetande om hur livet är för många med fattigdom, krig och sjukdomar.

Så länge hon slipper ta del av allt elände mår morfar bra.

Lucy ropar på mig.

"Morfar, får jag kolla på ipaden?"

En fråga jag får ofta och svaret blir oftast nej eller en liten stund.

Ja, på det sättet har vi misslyckats med våra barn, så också jag med mina två söner.

Vi har gett våra barn ett redskap som vi vuxna har svårt att hantera.

Visst, det finns mycket som är bra ute i cyberspace, men ofta får jag en längtan efter tiden när sociala medier inte fanns.

Lucy sitter en stund med ipaden och hör inte när jag ropar att det är dags för mat.

Först efter fjärde ropet dyker hon upp.

Hungrig!

Men denna dag duger varken korv, lax eller grillad kyckling.

"Det där svarta på korven är inte gott."

Men några potatisar från det egna landet fick hon i sig i alla fall.

Jag sätter mig en stund för att studera Lucy när hon leker i sin ensamhet. Rollekar med en intensiv och lite pipig röst.

Ja, lekar på egen hand är hon duktig på och det får mig att tänka på min barndom hemma hos farfar och farmor.

Hur jag i timmar kunde sitta och leka med mina krigsgubbar.

Minns hur kul det var. Men när försvann den känslan? När blev jag stor nog att inte tycka det var kul?

Mina krigsgubbar har jag kvar och tanken slog mig att jag skulle hämta in dem från garaget och testa om det fortfarande är lika roligt att flytta dem fram och tillbaka.

Krigsgubbar...

Leker barn fortfarande med det?

Nu ropar Lucy igen.

"Får jag ha din ipad?"

Morfar säger bestämt nej och i stället plockar vi fram pennor och papper.

Lucy ler, börjar rita och kliver åter in i sin lilla värld av fantasier.

Och åter funderar jag över hur mitt liv var innan hon kom till världen.