Äntligen en sommar med hundvalp!

Av Sara Flodin

Jag har tidigare skrivit en krönika om min förra hund, riesenschnauzern Iva, och sorgen när hon lämnade oss. Denna sommar var det dags att gå vidare och välkomna en ny individ till familjen, borderterriern Axbor Odilia, som vi kallar Dilia. En verklig fördel med att ha en liten hund är att den lever längre. En borderterrier lever ofta i 15 år och om Dilia uppnår den åldern kommer hon att leva tills jag går i pension, en svindlande tanke.

Att ha hund är en utmaning och valp likaså. Jag förstår att den som har sin första hund många gånger sliter sitt hår.

Det är underbart att ha möjlighet att forma sin hund från att den är valp, men trots att jag är utbildad hundinstruktör och hundfrisör samt haft riesenschnauzer under 18 års tid måste jag verkligen fokusera för att göra rätt i varje situation för nu ska goda vanor skapas och timingen är viktig.

Det är mitt ansvar att guida henne till att göra rätt val i livet och för mig är det enda rätta att göra det på ett belöningsbaserat sätt.

Den första semesterveckan som jag spenderat med Dilia har bestått i att lära känna henne och att hon ska knyta an till oss. Hon har lämnat sin gamla flock och tryggheten för att flytta till sin nya "fosterfamilj", tänk vilken utmaning för den som bara har åtta veckors livserfarenhet.

Att ha en liten valp är som att varje dag öppna ett paket – nya egenskaper ploppar upp beroende på den period hunden befinner sig i.

Hunden domesticerades för tiotusentals år sedan. Sedan dess har den varit människans trogna följeslagare och används till jakt, skydd och som värmekälla.

Numera tjänstgör många hundar som assistanshundar i samhället och hjälper sina ägare, inte bara som ledarhundar utan även som servicehundar, signalhundar samt som medicinskt alarmerande hundar.

Det finns även terapihundar som gör en ovärderlig insats för samhället och sina ägare. I vissa fall kan det vara skillnaden mellan liv och död.

Att hunden varit människans följeslagare under alla dessa tusentals år har gjort oss sammansvetsade. Det lugnande hormonet oxytocin frigörs hos båda arterna när hund och människa umgås, vilket forskare har förklarat kan bero på vår evolution tillsammans.

Många hundar förstår människor bättre än sina artfränder. Enligt en studie kan även personer som inte levt med hund tolka dess skall och kroppsspråk, vilket väl måste vara ett bevis på att vi alla, oavsett om vi har hund eller inte, har kunskap om vår arts bästa vän nedärvt i vårt dna!