I en av parkerna såg jag ofta en kråka hoppa omkring, jagad av andra fåglar eller skrämd av förbipasserande till fots eller på cykel. Snabb på fötterna var den, men jag såg den aldrig lyfta och flyga i väg. En vinge såg ut att hänga oroväckande slappt bredvid kroppen.
Efter några dagars observerande ringde jag viltjouren och frågade om råd. Vinter och snö var i antågande och utsikterna för fågeln kändes inte goda om den inte kunde ta sig upp från marken.
Den trevliga personen på viltjouren frågade om jag kunde ta med fågeln till en veterinär för bedömning. Jag fick tydliga instruktioner om hur jag skulle hantera den för minsta möjliga stress för fågeln.
Efter en hel del möda och försiktigt besvär hade jag till slut (med stor hjälp från maken!) fått fågeln i tryggt förvar i en stor gräsklipparkartong. Med kartongen i bilen styrde jag kosan mot veterinären, som var förvarnad om att vi var på väg.
Väl framme så var jag inte ensam i väntrummet. Där satt hussar och mattar med både hundar och katter, samtliga storögda då jag kom inbärandes på min kartong och satte ned den bredvid mig på golvet. Det småkrafsade ibland från kartongen och jag fick fundersamma och oroliga blickar från såväl människor som djur.
”Vad har hon i kartongen” måste de alla ha tänkt. ”Är det något farligt djur och behöver vi vara oroliga för att det skall rymma?”.
Lite småfnissande inombords tänkte jag att ingen annan än jag vet. Strax kom en djurvårdare och skulle ropa upp nästa på tur. ”Du där – med kråkan – du kan komma in nu!”. Ridå för min mystik.
Efter en snabb undersökning visade det sig tyvärr att kråkans vinge var helt bruten och vingpennorna söndertrasade. Veterinären konstaterade att det inte kunde läka och att fågeln inte skulle klara sig länge till ute i naturen. Därmed blev det mest humana att låta den somna in.
Vissa fnyser kanske och tycker att en kråka hit eller dit inte spelar någon roll. Därför vill jag avsluta med ett citat från Nalle Puh som lyder ungefär så här: ”Fast man är liten är man minst lika viktig som den som är stor”.
