Arne Ludvigsson är väl bevandrad i arkitekturens många dimensioner.
Från ritande till byggnation ryms mängder av essentiella anhalter som präglar den färdiga konstruktionens natur och effekt på sin omgivning.
Ludvigsson, tidigare även ordförande i länets prostatacancerförening, föreläste nyligen i Falun för samma förening i ett ämne som sannolikt rör sig i periferin av det kollektiva vardagslivet.
Kort och gott: “Kan arkitektur få mig att må bättre?”
– Det är min övertygelse, och det finns facklitteratur som är inne på samma spår.
Arne Ludvigsson refererar bland annat till boken “Bygg mänskligt”, i vilken framlidne professorn i neurofysiologi David Ingvar med flera bland annat berör arkitekturens metoder och människonära avtryck.
Han stegar framåt i en välmenande teori som tar sig både känslomässiga och synnerligen fysiska uttryck.
– Byggnaderna finns ofta direkt närvarande i vår tillvaro, likt konstanter många kanske inte reflekterar över på daglig basis. Men om man lyfter blicken lite och verkligen tar in sin omgivning finns där mycket vackert att berikas av.
– Min upplevelse är att arkitektur, i likhet med naturen, kan väcka många känslor. I synnerhet positiva. Den kan inspirera, fascinera och även stimulera tankearbetet. Skönheten, historiken och detaljerna i en byggnads yttre kan ta udden av eventuella negativa känslor man bär på för tillfället. Har man en dålig dag kan mer upplyftande energier bokstavligt talat vänta runt hörnet, redogör han.
Ludvigsson framhåller den direkta närheten till arkitekturens värden som en styrka.
– Om man etablerar ett intresse och en känsla för byggnaderna i ens närmiljö kan man få mycket tillbaka.
– Detta kan ske genom att fånga in yttre ögonfägnad och zooma in lite på vad det är man har omkring sig. Ofta finns även en historia kring arkitekturen som kan ge nya kunskaper och vidga ens vyer än mer.
I relationen mellan betraktare och arkitektur finns en gnista som i Arne Ludvigssons gärning vuxit sig stark och intensiv.
Som numera pensionerad arkitekt är blicken för det såväl exteriöra som interiöra alltjämt lika vaken.
– Jag var stadsarkitekt i Borlänge under nästan 30 år. Har av naturliga skäl rätt bra koll på staden, och det finns i min mening mycket vackert att skåda i Borlänge.
Han berör den uppmärksammade sågningen av 0243-kärnans yttre, vars beska betygsomdöme signerades föreningen Arkitekturupproret.
Detta då man 2018, via en omröstning, utsåg hemvisten för SSAB, IK Brage och Jussi Björling till “Sveriges fulaste stad”.
Arne Ludvigsson delar inte upprorets uppfattning, men han ser en större betydelse i själva ifrågasättandet.
– Ja, kanske har många arkitekter lutat sig lite för ofta på den funktionalistiska arkitekturen. Frågan är värd att ställa och diskussionen nyttig.
– Den klassiska arkitekturen är mer detaljrik och innebär mer att se, mer att prata om. Men också den funktionella, och kanske mindre spännande, inriktningen kan ha en viktig position i lokalsamhället.
För att dra det hela till ytterligheter kan en grå “kontorslåda” ställas mot Akropolis-klippans Parthenon med dess utsmyckningar och majestätiska form.
Arne betonar skönheten i stora delar av den klassiska arkitekturen, men konstaterar också att denna fick stå tillbaka markant när Sverige 1965–1975 skapade miljonprogrammet.
– Då skulle det nya Sverige byggas. Det var enligt många en del av det naturliga, det gamla skulle bort och nytt skulle skapas.
Ludvigsson sätter sedan ljus på residensstaden Faluns egenskaper i arkitektoniskt hänseende.
– Gör man en stadsvandring från 60-talet och framåt syns också Faluns förändringsprocess i detta. Hur det då blev ett delvis nytt samhälle och hus som utformades därefter.
Han fortsätter:
– I en direkt jämförelse med Borlänge har dock Falun fler byggnader man kan tala länge om.
Här omnämner arkitekten Jack Hansons varsamt vässade penna som bland annat ligger till grund för hoppbackarna på Lugnet.
Rådhuset och länsresidenset tillskrivs också de en tilldragande särprägel.
En kilometer nordost, på Lustigknopp, ståtar en av Faluns kanske mest omtalade byggnader.
Både i fråga om storlek och starka stilmarkörer.
Den mäktiga Villa Bergalid ruvar över city likt en imposant, klassiskt konturerad koloss från svunna tider.
Arne Ludvigsson – medlem i såväl föreningen Villa Bergalids vänner som Frimurarna i Falun – förevisar den slottsliknande pjäsens inre och yttre estetik.
– Efter inbördeskriget i Amerika, under 1800-talets senare del, byggde nyrika amerikaner många hus med klassiska förtecken i den här stilen. Bergalid är ett lysande exempel på klassisk arkitektur, där detaljerna är många och exteriören utövar nästan magnetisk kraft på ögat, hyllar han Faluns centralt belägna bjässe.
Bergalid omfattar två våningsplan modell större samt bland annat torn, terrass och ett suterrängplan som innefattar bostadslägenhet för privatperson.
På insidan av villans pampiga utanverk väntar ett stort stycke välbevarad lokalhistoria.
Därtill med många för Bergalid signifikanta arkitektoniska inslag.
– Här finns flera exempel på oerhört vackra kassettak. Trappan till övervåningen är i smidesjärn, handsmidd vid Domnarvets Jernverk, berättar Ludvigsson när tidningen får en “husesyn” i villans innanmäte.
Här hittas också festsal, vad som förr var ett blomsterrum samt mängder av stämningsstinna lokaler och iögonfallande inventarier.
Bergalid uppfördes 1902 på uppdrag av namnkunnige bruksdisponenten Erik Johan Ljungberg (1843–1915).
Arkitekt är Nils Nordén, och Arne Ludvigsson riktar en eloge till dennes insats vid ritbordet.
Gällande Ljungbergs möblemang och inredningsföremål är än i dag mycket av detta intakt och i påfallande gott skick.
– I Ljungbergs arbetsrum är det bitvis som att tiden stått stilla och det är mycket vackert här inne.
– Det inger en viss känsla, både atmosfären och sakerna här bär en lång historia med sig, säger Ludvigsson.
Historien kring Ljungbergs liv är väldokumenterad, och ger bland mycket annat röst åt hans och hustrun Hildur Melkersons stora sorg när de förlorade sin blott femårige son i difteri. Hustruns psykiska hälsa är efter detta bitvis svag och beskrivs bära manodepressiva drag.
– I hennes stora rum, beläget intill Erik Johans arbetsrum, är det mjukare former och färger. Det sticker ut med sin typiska jugendstil som står i kontrast till det mer strikta i det närliggande arbetsrummet, förklarar Arne Ludvigsson.
Han understryker därpå vikten av att kunniga krafter lyckades rädda de delar av villan som 2010 härjades av en anlagd brand.
Sammantaget ser han Villa Bergalid som god representant för själva resonemanget kring arkitektur som upplyftande humörkraft.
– Ja, Bergalid finns sannolikt i många flanerande Falubors direkta närhet. Likaså många andra fina lokala byggnader.
Han utvecklar:
– Arkitektur har överlag förmågan att föda diskussioner av kul vardagskaraktär. “Har du sett en sådan vacker form och färgsättning huset har?”. “Titta där, det var väl en märklig takfot”, exemplifierar Arne och skrattar uppsluppet.
Han avslutar på hemmaplan och i ämnets själva märg.
– Jag har mina rötter i Persbo utanför Ludvika och studerade arkitektur på KTH 1975–1980. Ända sedan barnsben har ämnet lockat mig.
– Våra städer och byars hus och byggnader erbjuder både direkt fägring och en historia. Att uppleva själv eller tillsammans med promenadkamrat. Det blir en rikedom jag uppmuntrar fler att upptäcka, säger Arne Ludvigsson.
