Tassar nära öden och döden. Slöjdar hopp om liv, oavbrutet impulsiv.
Min vana trogen ser jag i snålblåstens pryglande vyer saker komma och gå i medmänniskors yttre giv.
Möter en kvinna vars spröda anletsdrag skvallrar om värk. I leder och ligament, från vinds-våning till mörkaste källarhåla.
Smärta som byggt bo i hennes hus av ben. Den natten lyssnar jag blickstilla till en rasande vind som hatar sig fram mellan mitt och grannarnas hus.
En vredens sång som aldrig tystnar i hennes inre; den sjunger högt och stolt en aria hon inte önskat.
Möter en man med sylvasst mejslad ansikts-estetik och subtilt aggressiv hållning. ”Dominant härskarfigur”, tänker jag instinktivt.
Från ett fördomsförklätt kommentatorsbås tilläggs osmickrande omdömen som ”talar högst, skakar hand alldeles för auktoritärt och hoppas styra från start till mål”. Mannen bär sitt uttryck med bravur. Intensiteten får kropp och tanke att för ett ögonblick närma sig försvarsposition.
Vi passerar varandra i ett dramatiskt kraftfält som snabbt övergår i stiltje då nästa individ är i antågande längs den eftermiddagsdunkla gångvägen.
En liten kille i gissningsvis tioårsåldern tultar sig fram med vinterjacka och termobrallor. Snöfläckarna på plaggen vittnar om vad som förhoppningsvis är lek, härj och fartgalna episoder i pulkabacken. Han sjunger lite för sig själv på det obekymrade vis jag vill tro att bara barn behärskar. Här och nu, i begynnelsen av en resa som förtjänar bli lång. Han ser oerhört snäll ut och jag känner hur mitt inre tangentbord författar en önskan: ”Hoppas allt går bra för dig här i livet, grabben”. Registrerar samtidigt ett vemod då jag mycket tydligt ser mig själv pulsa fram på liknande sätt i snöiga landskap. Från skarven av åttio- och nittiotal till dags dato på tre sekunder. Känslorna krockar och en inte helt oangenäm melankoli tar sig ton.
Traskar vidare och möter… en spegel? Portuppgångens glas reflekterar gott nog för att omedelbart inse att också min uppenbarelse bjuder in till spontan analys av lika grötig som komisk innebörd.
Ett kapitel som med frusen tass överlåts till andra flanörer att klä i valfri ordkostym.
