Eftersom det här var på vintern hade han mössa på sig, en klassisk toppluva, i olika färger. Det föll sig därför så att jag ofta utropade till min rumskamrat: ”Nu kommer han igen, mannen med mössan”.
Ganska snart uppmärksammade jag att våra vägar korsades även på min lunchpromenad, kvällspromenad, på väg till eller från jobbet, bensinstationen, affären eller sonens fotbollsträning.
Min rumskamrat fnissade och sa att vi kanske haft någon slags relation i ett tidigare liv, eftersom vi ofta tycktes befinna oss på samma ställe vid samma tidpunkt.
När vi möttes till fots nickade vi lite igenkännande åt varandra men inte mer, det kändes helt enkelt inte som att det passade sig med några närmare trevligheter. En sommardag ropar han dock plötsligt ”Tjena!” och vinkar från långt håll när vi möts på gångvägen. ”Hej!” ropar jag glatt och vinkar tillbaka.
Sekunden senare inser jag att det går en man en bit bakom mig, det egentliga målet för den glada hälsningen, då han brummar ett ”Tjenare tillbaka”.
De återstående stegen tills jag kunde passera förbi det vänskapliga mötet kändes som en evighet.
Men sedan denna dag så hälsar vi på varandra, mannen med mössan och jag. Ibland till och med genom en vinkning om avståndet är lite för långt för ett lagom hej. Och när sonen blev stor nog att gå till och från skolan själv så visade det sig att även de ofta möttes.
De har naturligtvis hejat från första stund, sonen ägnar sig sällan åt någon krånglig känna av-procedur.
Numera räknar jag med att vi möts om jag rör mig ute hemikring. Det känns på något vis tryggt och som det ska, när jag ser honom ute på promenad.
Kanske vågar jag mig på att fråga efter hans namn en dag. Det vore ju förstås trevligare om sonen kunde säga ”Mamma, i dag träffade jag Gustav/Gösta/Bertil på väg från skolan” i stället för ”mannen med mössan”.
Tills dess fortsätter jag glatt vinka, le och heja på den förmodligen mest välmotionerade personen i stadsdelen där jag bor.
