Ridläraren Isak Näslund ger ryttarna i ridhuset instruktioner om nästa övning. De ska träna på skritt- och travövergångar, trava genom kortsidan samt över utlagda bommar.
– Hur ska vi komma ihåg allt det där, säger en av damerna och alla skrattar.
Kerstin Roos får sedan tydliga instruktioner av Isak om vilken position som hon ska hålla kroppen i medan hon travar över bommarna.
– När vi står i den där positionen vill vi ha en linje från axel, knä och tå, instruerar Isak.
Kerstin Roos är nu i 70-årsåldern och ridit sedan hon var i 20-års åldern. Anledningen till att hon slutade rida var för att hon ramlade av en häst.
– Jag har haft ett uppehåll på 45 år och var totalt livrädd, erkänner hon.
Kerstin fick ett meddelande från Monica Brahm om hon ville börja på seniorridningen.
– Och jag tänker mig aldrig för utan svarar alltid ”ja”, berättar Kerstin.
– Jag var jätterädd och sov inte natten innan. Jag kunde ingenting. Vi skulle sätta på en grimma och jag visste inte vad en grimma var så jag tittade på Youtube för att se vad det var, erkänner Kerstin och alla skrattar.
– Kerstin var rädd, men något som satt i ryggraden var att hon kunde rida lätt från första gången, påminner Isak gruppen.
Nu rider Kerstin Roos tre hästar per vecka.
– Jag rider en gång i veckan med Kerstin (Johansson) och på en islänning som står hos Monica.
Hon tycker att hon blivit starkare rent fysiskt.
– Och vi har fått tillbaka gemenskapen så ridningen har gett så mycket.
Gänget känner varandra sedan tidigare genom jobbet eftersom de alla är sjuksköterskor som arbetat på Avesta Lasarett.
Monica Brahm är den som är äldst i gänget, hon fyllde 76 år i somras. Monica red inte som barn utan började rida samma år som hon fyllde 50 år. Monica säger att hon vill rida lugna hästar.
– Man vill inte ha en häst som hoppar runt, då är det kört.
Hela gruppen instämmer i att de vill själva bestämma när de ska hoppa på och av.
Annelie Ek tycker att det blivit en skillnad nu när hon är äldre jämfört med när hon var yngre.
– Nu är man rädd för att åka av, avslöjar hon.
Annelie erkänner att hon, trots att hon ridit hela livet, varit rädd för att rida sin egna häst eftersom den är så hög.
– Hon är säker 1,65 så jag har svårt att lägga på sadeln.
Eftersom Göte är 1,70 får Annelie en bra träning i att rida på en stor häst.
Alla i gruppen är utrustade med säkerhetsväst.
– Det hade inte jag förut, säger Annelie.
– Vi har inte gjort några våldsamma saker utan det är väldigt behärskat. Man får rida med förstånd, påtalar Eva.
Med ålderns rätt tillkommer ett visst skinn på näsan.
– Säger vi nej så säger vi nej, säger Monica bestämt.
Isak är 20 år.
– Han skulle kunna vara mitt barnbarn, upplyser en i gruppen.
Isak säger att han uppskattar att leda gruppen.
– De försöker alltid. De säger aldrig att det ”inte går”.
Damerna i gruppen är inte så rädda för att misslyckas och prestigen har de släppt, vilket de är rörande överens om.
– Övriga grupper följer en läroplan, men inte den här gruppen. Vi har lagt det på en nivå där
vi inte känner att vi behöver ha bråttom till någonting, utan vi prövar lite
olika saker och kör motionsridning, berättar Isak.
Seniorgruppen behöver inte binda upp sig över en hel termin, utan de betalar per gång.
– Vi vill ha det så med tanke på att inte alla pensionärer har det så gott ställt.
Tjejerna uppmanar den som vill börja rida, eller börja på nytt, att bara dra i gång.
– Det går bra att komma hit utan att rida. Att komma hit och träffa hästarna, fika och prata med oss. Man behöver inte rida om man inte vill, försäkrar Isak.
– Man kommer till en punkt då man måste göra ett val; ska jag sitta så här eller ska jag börja leva ett aktivt liv. Det var i den vevan Monica kontaktade mig, säger Kerstin som nu även har en liten valp.
Alla i gruppen vill fortsätta rida så länge de orkar och kommer upp på hästarna, vilket säkert Isak kommer se till att de gör.
– Vi kan skaffa en ”sjukhuslift” för att komma upp på hästarna, säger en i gruppen och alla skrattar åt skämtet.
