Vem vet vad en inkräktare kan ta sig till med? Att oberäkneliga och onda personer finns har vi sett tydliga exempel på den senaste tiden.
Men för att återgå till det som eventuellt döljer sig i mörkret och som hörs men inte syns. Det första är att ta reda på om det finns en naturlig förklaring, om man törs vill säga.
För flera år sedan bodde jag själv i veckorna då mannen jobbade på annan ort. En sen höstkväll när jag satt och tittade på tv knackade det på dörren. Jag smög fram till fönstret för att se vem det var. Men ingen stod på trappen och jag tänkte att jag inbillat mig.
Jag återgick till soffan och tv-programmet när det knackade igen. Lätt skärrad kollade jag ut genom fönstret en andra gång, men fortfarande lika tomt utanför dörren. Vid det laget ska jag villigt erkänna att barndomens spöken gjorde sig påminda. Jag återvände till soffan men hann inte sätta mig förrän knackningarna började igen. Rejält uppskrämd men också irriterad låste jag upp dörren och tittade ut i mörkret och ropade hallå. Men varken spöken eller någon levande människa syntes till.
Medan jag stod där började knackningarna igen och då hörde jag att det kom från ytterväggen. Förklaringen var en tröja som jag hade sköljt upp och hängt ut på en galge tidigare under kvällen. I takt med fallande temperatur hade tröjan frusit till och i vinden slog galgen i väggen. Om jag inte tagit reda på orsaken hade nog min mörkrädsla eskalerat.
Att tro sig se saker som inte finns är ofta förknippat med livlig fantasi, alla fall när man är barn.
Femåriga barnbarnet är inne i en spök- och monsterperiod och han kan vara väldigt övertygande, som när han upptäckte en mus i vårt sovrum. Han låg på golvet och byggde med lego när han plötsligt stelnade till och ropade att det var en mus under sängen. Han såg verkligen skärrad ut och reste sig snabbt från golvet då musen hade rört sig mot honom.
Med tanke på katten var det fullt möjligt att det faktiskt var en mus. Jag kastade mig också ner på golvet och dammsög ytan med blicken men såg inget. Då säger barnbarnet lugnt ”det var ju en spökmus”. Rätt skönt i det här fallet.
