Om sanningen ska fram är det faktiskt den ihärdiga löpningen som har gett resultat och gjort att fingret (och midjemåttet) minskat lite i omfång. Jag har tidigare skrivit om min pågående löparutmaning i dessa spalter och ska inte tråka ut er mer om det.
Ett i-landsproblem deluxe är att ha en ring som är lite för stor och som därför glider av fingret så fort det kommer en droppe vätska i närheten av ringen.
Detta leder lätt till lite ofrivillig spänning i vardagen. Som den gången när jag precis ätit korv med bröd till lunch på en mack i södra Dalarna och då plötsligt upptäckte att min ring var spårlöst borta. Letade förgäves på asfalten under den bänk jag satt på och tog även ett långsamt varv inne i macken med blicken mot golvet, till mackbiträdets stora förvåning.
Till slut återvände jag till bilen och hittade ringen som snällt låg på passagerarsätet och väntade på mig. Den hade glidit av när jag lade ifrån mig något på sätet.
Mest dramatiskt (hittills) blev det på Fågelmyra Återvinningscentral utanför Borlänge. Jag kastade lite trävirke i containern märkt just trävirke när jag såg hur ringen lossnade från fingret och som i slowmotion for i väg mot containern.
Var det så här det skulle sluta för ringen? I en bottenlös (kändes det som) container på Fågelmyra. Felsorterat, till råga på allt.
Men i sista stund var det som att ringen tappade fart och med någon decimeter kvar till kanten for den i stället ner i mellanrummet mellan containern och den platå jag själv befann mig på.
Jag kikade över kanten, medan jag gick en moralisk inre kamp om att försöka efterdatera en drulleförsäkring, och kunde då till min stora glädje se att ringen hade landat på en kartongbit på marken. Skyndade ner och kunde helt odramatiskt plocka upp ringen igen.
Som tur är ska ringen graveras på nytt i sommar, med ytterligare ett datum. Ska passa på att be juveleraren minska den ett par snäpp också. Nu får det vara nog med sådan spänning i vardagen.
