Med gapande mun, pottfrisyr och ögon stora som tefat satt jag där, lika fascinerad som förbluffad, och tog in varenda millisekund av detta sensationella skådespel. Där och då blev också The king of pop min absoluta idol, en djup passion som varade barndomen ut. Medan spök-, zombie- och skräck-fäblessen alltjämt består.
Två år tidigare, 1981, lanserades den amerikanska tv-kanalen som kom att forma en hel generation – MTV (Music Television).
Där kablades musikvideor ut till hela världen, dygnet runt, alla dagar i veckan. De flesta av oss som var unga på 80- och i synnerhet 90-talet slukade oförtröttligt och med gränslös förtjusning video efter video, oavsett genre.
Konstformens genomslagskraft var vid den här tiden enorm och inte sällan en avgörande faktor för såväl låtarnas som artisternas popularitet.
Vem minns inte Sinéad O’Connors vackra, mycket sorgsna ansikte fylla upp hela rutan i den känslodrypande monsterhiten ”Nothing compares 2 U”. Eller Peter Gabriels skruvade, semianimerade och faktiskt ganska obehagliga video till ”Sledgehammer”. Och det är totalt omöjligt att höra A-ha:s ”Take on me” utan att en rörlig, blyertsskissad version av en ung Morten Harket spelas upp i huvudet.
Det brittiska bandet The Beloved lämnade avtryck genom att låta sångaren Jon Marsh sitta naken i ett vitt rum, omringad av dussintals nakna, kvinnliga fotomodeller i videon till ”Sweet harmony”. Synnerligen effektivt, åtminstone 1993.
Populära soundtrack adderade ytterligare en dimension då musik- och filmindustrin, medelst videon, agerade draghjälp åt varandra.
Ett träffsäkert samarbete av det här slaget lockade inte sällan kolossala mängder förväntansfulla besökare till biosalongerna. Behöver jag ens nämna ”Show me heaven”?
Musikvideons storhetstid tycks vara över. Och även om de givetvis fortfarande produceras i mängder har de knappast någon avgörande roll numer. Den massiva kommersiella hajpen har liksom klingat av.
Så här 40 år och oräkneliga videor senare vill jag hävda att kungen av pop – oaktat sedermera mörker och tragik på det privata planet – än i dag står fullkomligt ohotad överst på musikvideotronen med sitt oöverträffliga audiovisuella mästerverk ”Thriller”.
