Ian Fraser “Lemmy” Kilmister föddes på julafton 1945. Den 28 december 2015 kilade han vidare till den eviga vilan och en given position på stilig hårdrockstron.
Motörheads härförare och en av rockens allra största finns inte längre i fysisk mening. Ekot av hans skarpa intellekt, distade bas och hesa strupe lär dock sannolikt ljuda för evigt i den riffglada musikscenens hymner.
Genom närmare 25 år, 12 album och cirka 5 000 spelningar är Mikkey Dee Lemmys nära vän och det rytmiska monster som bygger bo på Motörheads trumpall.
När Motörhead efter Lemmys frånfälle flyttar från aktiv status till legendhyllan, blir Mikkey tillfrågad och ansluter rockbjässen Scorpions för taktfasta uppdrag.
– Vi klev av förra Scorpions-vändan i augusti och har inte nästa liveåtagande förrän en bit in på nästa år. Det blir för länge att sitta still för mig, både fysiskt och mentalt, skrattar Mikkey vars namn på födelseattesten är Micael Kiriakos Delaoglou.
Han fortsätter:
– Därför drog jag i gång Mikkey Dee with Friends och tanken var ju bara att lira ett par enstaka helger. Men gensvaret har varit helt otroligt och nu är det ju gig nästan varenda helg.
Som sällskap i tremannacombon har han Viktor Skatt och William Dickborn från Göteborgsbandet The Drippers.
Enheten har till Mikkeys stora glädje hittills lirat för fulla hus vid så gott som samtliga konsertdatum.
– Det är superkul och det är för mig även väldigt roligt att sätta ihop en setlista som denna. Vi spelar vissa låtar som jag själv inte lirat sedan 90-talet. Viktor och William är lite yngre grabbar än jag och de gör det här väldigt bra.
Han spinner vidare på den taktiska tråd som ligger till grund för det musikaliska initiativet.
– Det finns säkert någon där ute som tror att vi “försöker vara Motörhead”. Så är det självklart inte. Sången ska heller inte försöka härma Lemmy, det är bättre att Viktor gör sin egen grej. Vi åker inte runt och är Motörhead på något vis, det går inte att låtsas något sådant och det kan vara värt att påpeka.
– Det här är mer av en skön och oerhört rolig covergrej. Och efter 25 år och 12 plattor med bandet kan jag tycka att jag tjänat ihop till att få åka runt och lira lite Motörhead-låtar, skrattar en påfallande ödmjuk och insiktsfull musiker som kommande tisdag fyller 60 år.
För Lokalt i förklarar han delar av upplägget kring själva showen.
Som kommande torsdag, den 2 november, alltså angör Falun och Heymakers.
– Vi kör på rätt bra och det är fullt ställ. Vi lirar totalt 15–16 låtar, och efter typ två tredjedelar av spelningen sätter jag mig på scenen för lite frågestund och egna stories från livet på vägarna och framför allt med Motörhead.
Denna interaktion med publiken har visat sig bitvis känslostark för båda parter.
– Det märks på ett fint sätt hur fansen fortfarande håller Motörhead väldigt nära, de släpper inte den kontakten. Det händer att folk på spelningarna gråter. Jag vet hur känslosamt det kan vara kring saker som dessa, berättar Mikkey i ett ämne som förenar mening med minnen och musik.
– Jag får ju själv frågor som tar mig tillbaka till en tid som varit en så stor del av mitt liv. Det känns speciellt och är betydelsefullt.
Med muntra förtecken ser han fram emot att ta ett stycke tungt inramad rockhistoria till Falun.
– Vårt mål med det här är att ha jävligt kul och att spela ett rejält knippe grymma låtar. Vi kör inget akustiskt utan nu blir det fullt ös medvetslös, säger Mikkey Dee.
