Tillsammans med fyra andra svenskar reste Jan-Olov Nordin till Nepal för att bestiga Himlung Himal, ett 7 126 meter högt berg. Dessförinnan hade han klarat höjder på både 5 000 och 6 000 meter över havet.
– Det är ju inte alla som varit uppe på de höjderna utan syrgas. Det är speciellt när man står på toppen och tittar ut.
Bergsbestigningen var ett äventyr med en hel del utmaningar. Det var kallt, runt 30 minusgrader och syrefattig luft.
Resan började i Kathmandu. Därifrån tog sällskapet sig med bil och till fots till “Base Camp”, 4 800 meter över havet.
– Det var minusgrader i tältet varje natt, allting frös, säger Jan-Olov.
På Base Camp sov de i två nätter. Sedan var det dags att påbörja acklimatisering för högre höjder och gå till Camp 1, som ligger på runt 5 500 meter.
– Där bröt en av oss, Anneli. Hon konstaterade att hennes kropp var skadad från tidigare eskapader och att hon inte orkade, så hon gick ner och åkte hem.
När det nästa dag var dags att klättra vidare till Camp 2, som ligger strax över 6 000 meter, var de endast fyra svenskar kvar. Väl framme, avbröt ännu en deltagare efter att ha fått feber och höghöjdssjuka.
De resterande tre svenskarna tillbringade en natt i Camp 2 för att sedan återvända till Base Camp och hämta krafter inför toppturen. Därpå var de redo att ta sig upp till Camp 1 igen. Sedan till Camp 2. Och slutligen den sista kilometern upp till toppen.
– Vi började gå från Camp 2 vid halv tolv på natten så det var kolsvart. Man har pannlampa och ser bara så långt lampan räcker.
Att gå i mörker har både fördelar och nackdelar menar Jan-Olov. Fördelen är att man slipper se hur långt det är att gå.
– Man ser inte hur jobbigt det kommer bli. Du är i din egen lilla värld och försöker ta ett steg i taget, andas, och sen ett steg till. Sen går solen upp och så ser du toppen, och så bara – okej, så här nära har jag aldrig varit förut, jag försöker väl lite till då. Och så kommer du närmare och närmare och till slut känner du att, nej nu kan du inte ge upp. Och så tar du ut dina sista krafter. Men det får du inte göra heller, för du ska ju ner också. Du måste ha lite kvar.
Runt klockan 09.00 var expeditionen framme på Himlung Himals spets.
Jan-Olov erkänner att vandringen var kämpig. Värst var höjden och den tunna luften.
– Det är nåt som man inte normalt övar på, att det knappt finns någon luft att andas.
Kunde ni sova på nätterna?
– Problemet är höjdsjukan. Det gick betydligt bättre den här gången än sist vi var uppe på hög höjd år 2017, men vi hade alla problem med att äta och sova. Allt bygger på acklimatiseringen.
Under bergsklättringen fick Jan-Olov en förfrysningsskada på kinden och en skadad tå. Han tappade åtta kilo varav en del var muskler. När man inte är acklimatiserad får man inte i sig någon mat säger han.
– Du lägger maten i munnen men du kan inte svälja. Det är stopp, det är höghöjdssjuka. När du väl blir acklimatiserad så brukar det släppa.
Hur var det att komma hem igen?
– Det känns alltid skönt att landa på Arlanda och veta att man har klarat det.
Kommer du göra om samma sak igen?
– Jag pratade nyss med Nicklas, som var med. Han har redan glömt bort svårigheterna och börjar planera för något nytt. Jag är inte där än, säger Jan-Olov, skrattar och fortsätter:
– Men min fru Marie och jag ska klättra upp för Kebnekaise. Då kan man bo på vandrarhem och man slipper bajsa i en grop och kissa i en flaska. Men man klarar mer än man tror. Och nu är det kul att man gjorde det.
