När nyårsklockorna ringde in 1944 blev Borlänge stad. Samtidigt låg Gunhilds mamma hemma i Kvarnsveden och födde barn.
– Jag är född tre kvart in på det nya året, berättar Gunhild som föddes med efternamnet Kihlbom.
Att hon var det allra första barnet i den nyblivna staden väckte stor uppmärksamhet under många år.
– Jag fick hundra kronor av Borlänge Tidning när jag föddes och sedan skrev de om mig vart femte år, berättar Gunhild.
Även Borlänge stad och sedermera kommun har uppmärksammat att de har samma födelsedag.
– Jag blev bjuden på Vårfestivalen det år jag fyllde 50, minns Gunhild.
Har du haft någon annan fördel av att vara lika gammal som Borlänge?
– Nej, folk blir förskräckta när de hör det och en farbror sa: “Tänk om det varit Hedemora – som är 400 år gammalt”.
Så det är inget du skryter med?
– Haha. Nej, 13
Gunhild växte upp som yngsta dottern av två på Lergärdet och i Kvarnsveden. Hon lärde sig läsa och räkna i Kvarnsvedens skola och gick efter årskurs sju ytterligare fyra år på praktiska realskolan som låg efter Stationsgatan.
– Jag gick handelslinjen och började sedan jobba på Bil & Buss och efter det på Lastbilscentralen, det som i dag är Maserfrakt.
Uppväxten i Borlänge var idyllisk och trygg.
– Det var ju en liten småstad; man kunde vara i parken och dansa, ta bussen hem sent och behövde aldrig vara rädd.
Att vara ung i Borlänge var roligt och det fanns mycket att göra – förutom att dansa både i Folkets park och i Kvarnsvedens Folkets hus.
– På stan fanns det ju många affärer och biografer. Och man kunde sitta på Centrumkonditoriet och fika.
– Jag och en kompis sålde program åt Riksteatern så då fick vi ju se alla deras föreställningar, berättar Gunhild.
I Kvarnsveden fanns det också ett stort utbud av både nyttigheter och nöjen, liksom i Mellsta.
– Där brukar det var mycket dans, raggarträffar och allt möjligt på somrarna. Och på vintern så åkte vi ju skidor.
Gunhild flyttade från Borlänge 1969 tillsammans med blivande maken Nils Eriksson, till Blekinge där han fått jobb. Efter två år där gick flyttlasset till Fagersta och ytterligare två år senare till Smedjebacken.
– Där bodde vi i 15 år innan vi flyttade till Moje.
Var det aldrig aktuellt att flytta tillbaka till Borlänge?
– Nej, Nils fick jobb i Falun och ärvde ett hus här i Moje, så det stod mellan de två orterna. Men jag hade inte haft något emot att flytta till Borlänge. Det är ju hemma – hur man än säger.
Vad tycker du om Borlänge i dag?
– Jag tycker det är synd att det blivit folktomt i centrum och att affärer står tomma. Det skulle vara så bra med lite små affärer där med kläder och skor som passar oss äldre.
Gunhild besöker ändå ofta Borlänge för att handla och för att träffa väninnor eller “medsystrarna” i Rebecca-logen. Att stan numera har vuxit rejält märker hon på att trafiken ökat kraftigt, att hon inte hittar lika bra längre och att det tillkommit många bostadsområden.
– De nya områden i Tjärna är jättefina.
Gunhild Eriksson
Född: 1 januari 1944.
Bor: I Moje i Gagnef.
Familj: Maken Nils, 79, samt sönerna Mikael, 47, och Mattias, 43 år.
Yrke: Pensionerad kontorist.
Bäst med Borlänge: Att det är en stad där man kan handla stort och smått och fika i.
Sämst med Borlänge: Att det är så mycket droger och bråk på järnvägsstationen. Det ser inte ut som om ungdomar har något roligt nuförtiden.
Borlänge stad
Borlänge stad bildades genom en sammanslagning av Borlänge köping och Domnarvets landskommun 1944.
Den nybildade staden hade då 18 000 invånare.
1971 bildades Borlänge kommun dit även Stora Tuna landskommun införlivades.
Vid senaste årsskiftet hade kommunen 51 735 invånare.
