HEDEMORA Kroppen röt ifrån till slut. Då hade Malin Olenius i flera år arbetat med obeskrivliga smärtor. Det var inte förrän efter att hon drabbats av ett hjärtstopp som hon till sist hörde varningsklockorna. Nu väljer hon sin hälsa och säljer sin flickdröm; Wienerkonditoriet i Hedemora. "Jag skulle ha dragit i bromsen mycket tidigare men jag har haft en sjukvård som klappat mig på axeln och sagt att det inte är något fel på mig", berättar Malin Olenius.

Malin Olenius har blivit synonym med Wienerkonditoriet i Hedemora trots den relativt korta tid som hon ägt företaget. För sex år sedan, i mars 2020, signerades köpekontraktet. Då befann sig världen mitt i en pandemi och samhället gick på knäna ekonomiskt. Men konditoriet klarade stålbadet.
Då hade Malin levt med smärtor i drygt 25 år och de blev värre med åren.
– Båda mina föräldrar har varit företagare, så jag vet inget annat.
Malin beskriver Wienerkonditoriet som hennes bebis och kan inte nog beskriva hur viktigt det är för henne. Men den 7 september togs det svåra beslutet: att sälja.
– Jag började som sommarjobbare för knappt nio år sedan. Jag blev kvar några år och sen efter två månaders fast anställning fick jag frågan om jag ville köpa det. Min flickdröm gick i uppfyllelse. Skulle jag tacka nej skulle jag ångra mig resten av livet.
E-TIDNINGEN: Läs våra tidningar digitalt här
När köpet gjordes hade hon två småbarn hemma.
– Det var tufft, men om jag trivs på ett jobb så jobbar jag mycket. Jag tycker om att känna att jag gör någonting som folk tycker om. Jag har även fått vässa armbågarna för jag fick höra häromdagen att det inte är så kvinnligt att riva ifrån mot män. Men det måste man göra. Jag har gått in för att skydda min personal mot vissa kunder.
Hon berättar också för tidningen om en vård som inte lyssnat, om föräldrarna som ställt upp i alla lägen och om sorgen att sälja det bästa hon vet.
Malin beskriver sin sjukdom som "typiskt kvinnlig – och kronisk"
– Jag har endometrios och jag har troligen haft det sedan jag var tio år. Men vården har inte trott på mig eller behandlat mig för det. Det tog 22 år innan någon läkare tog mig på allvar efter att jag sa att jag inte ville leva mer.
ÅSIKTEN: Skriv en insändare eller debattartikel
Hon berättar att tillståndet blev allt värre under sommaren 2025. Hon jobbade på det sätt hon alltid gjort: mycket.
– Sjukdomen går inte ihop med stress och jobbar man 14 timmar hjälper man inte kroppen att återhämta sig. Så det blev en krasch. Jag har legat på bagerigolvet ett antal gånger med kramper och smärtor och jag har svimmat där inne. Jag skulle ha dragit i bromsen mycket tidigare men jag har haft en sjukvård som klappat mig på axeln och sagt att det inte är något fel på mig. Då bet jag ihop och fortsatte att jobba.
De undersökningar Malin genomgått genom åren har inte visat några tecken på sjukdom.
– Jag har genomgått magnetröntgen och ultraljud utan resultat. Men alla tendenser har tytt på det. Förut gjordes titthålsoperationer men det togs bort för att alla ingrepp är ju en risk. Och endometrios sprider sig gärna i operationsärr.
Under sommaren 2025 dog Malin. En läkemedelskombination gjorde att hon fick ett hjärtstillestånd.
– Det var sommar, det var bröllopstårtor och semestrar. Så jag tjatade ut mig från intensivvårdsavdelningen för jag skulle ju iväg och jobba. Då hade jag nyss legat död på lasarettet. Jag fick ett uppvaknande, men jag fortsatte att jobba. Ett tag gick jag hit med kryckor för smärtorna gjorde att jag inte kunde räta upp ryggen. Jag hade även elektroder kopplade till mage och rygg som gav mig små elchocker för att avleda hjärnan från den verkliga smärtan. Käpp, kryckor och elchocker har varit min arbetsvardag.
LOKALT I BUTIK: Klicka in och kolla erbjudandena
Hon beskriver det senaste året efter hjärtstilleståndet som "extremt kämpigt".
– Jag har föräldrar som är helt fantastiska, de har kört mig på nätterna när jag själv inte kunnat, de har vaktat mig i bageriet på nätterna för att jag inte skulle svimma, de har bott hemma hos mig. Det har varit ett tufft år.
I början av 2026 kände Malin sig bättre och trodde att hon skulle kunna jobba som tidigare. Men kroppen sa nej.
– Jag rasade och det blev värre och värre. Samtidigt sa min läkare att de till hösten skulle gå in med kamera och titta. Men de skulle inte göra någon operation. Jag förlikade mig med det och tänkte att jag skulle få en fastställd diagnos.
Onsdagen den 2 september gick man in med en kamera.
– Men de var tydliga med att de inte skulle operera, de skulle bara titta och att de skulle göra två hål. När jag vaknade hade jag fyra operationshål i magen. Läkaren berättade sen att man hittat endometrios på flera ställen. Det hade spridit sig. Och det är för att man inte tagit det på allvar tidigare.
Den psykiska påfrestningen beskriver Malin som extremt tung. Hon har nyligen också fått reda på att hon ska gå på behandling fram till hon fyller 52 år för att hålla sjukdomen i schack.
– Jag är 34 nu. Det är lång tid att gå på de här starka läkemedlen. Medicinerna slår ut mig och det blev också spiken i kistan för jag känner mig inte som en bra arbetsgivare, kollega, mamma. Jag blir så slut efter en arbetsdag att jag kraschar hemma och gömmer mig för omvärlden. Jag opererades på en onsdag. Jag var här och jobbade igen på lördagen efter.
Malin beskriver sjukdomen som extremt komplex och diffus.
– Man får så konstiga smärtor, den kommer i olika former. Den är listad som en av de 20 värsta smärtorna du kan uppleva och jämförs med hjärtattack i smärta. Mitt vanliga smärtläge skickar andra till akuten.
Läkartiderna har avlöst varandra i Hedemora, Avesta och Falun. Läkemedlens biverkningar gör sig påminda och trots Malins person som driftig och arbetsvillig så är det med sorg hon insett det oundvikliga.
– Då är det bättre att backa, sälja och sen får jag söka något annat arbete som jag kan parera och bara vara anställd.
LÄS MER: Fler nyheter från Hedemora hittar du här
Personalen har känt till Malins planer och verksamheten ligger i dag ute på annons via en mäklare.
– Jag har haft det väldigt bra det senaste året för jag har en personal här som klarar sig själva. Och mina föräldrar har hjälpt till så otroligt mycket, min pappa har skött ekonomin, han har byggt upp kassasystemet. Så det har funnits en livlina när jag inte kunnat.
Malin beskriver att det "har varit ett jävla år" men att hon nu insett att det bara är att förlika sig med sjukdomen.
– Nu har jag det svart på vitt och har testat allt. Men min kropp vill inte längre och det slår ut det psykiska till slut. Det är en stor sorg. Jag är delvis sjukskriven, men annars kommer jag att vara här och jobba framöver. Men framtidsplanerna för företaget får jag skrota nu.
FAKTA ENDOMETRIOS