Levande legenden Posa blickar bakåt – och framåt

Av Jens Wikholm

Få sporter i Sverige förknippas så mycket med en enskild person som isracing. Per-Olof "Posa" Serenius är Mr. Isracing – och så nära en levande legend man kan komma. Tidningen besökte den femfaldige världsmästaren i hans hem för att blicka bakåt på karriären, men även, smått sensationellt, framåt:

– Jag håller på att sätta ihop en cykel. Det kan bli comeback i vinter, säger Posa.

Säg Posa och de allra flesta idrottsentusiaster vet vem man pratar om. Per-Olof "Posa" Serenius var ansiktet utåt för svensk isracing under fyra årtionden.

Han föddes i Hedemora och flyttade till Gävle som sexåring. Födelsestaden ligger honom varmt om hjärtat:

– Hedemora är mitt andra hem. Det var där jag blev intresserad av motorsport. Min morbror Axel Eriksson jobbade med TT-loppet i Hedemora, tillsammans med Mas-Harry. Morbror tog med mig på motocross, speedway och lite av varje som hade med motorsport att göra, säger Posa som besöker Hedemora med jämna mellanrum för att hälsa på släkt och vänner.

Posa Serenius i täten, jagad av tre ryssar, under VM-finalen 2002 i Inzell. Foto: Privat

Att Posa skulle bli världsmästare stod klart redan som sexåring:

– I Gävle hade jag en lekkamrat som bodde i samma hyreshus. Vi höll på med cykelcross i lerhögarna intill bostaden. Där bestämde vi att jag skulle bli världsmästare i motocross och han i Formel 1. Vi blev världsmästare båda två, men i två mindre sporter. Jag i isracing och han i sportflyg, skrattar Posa.

Det dröjde ända till Posa var 28 innan han provade isracing. Innan dess var det enduro och roadracing med sidovagn som gällde.

– Kurt Westlund från Avesta var bäst i Sverige på isracing då. Han ville att jag skulle prova isracing och jag blev tänd på det. Jag köpte en ram av Stig Richardsson (före detta speedwayföraren Tony Richardssons pappa). Sedan dess har det rullat på.

På väg till tävling någonstans i Ryssland. Flera stolar har tagits bort i planet för att ge plats åt cyklarna och övrig utrustning. "Från Moskva bjöd ryssarna på flyg när tävlingarna hölls långt bort i landet", säger Posa Serenius längst fram i bild. Foto: Privat

Att det rullat på är en underdrift. Karriären som sträcker sig över 40 år innehåller bland annat två individuella VM-guld, tre VM-guld i lag, och 22 SM-guld. Det 22:a guldet tog han som 63-åring. År 2017, 68 år gammal, gjorde han sitt sista lopp. Men – under intervjun hintar Posa om en comeback:

– Jag och en kompis håller på att sätta ihop en hoj. Vi får se. Det skulle vara skoj att vara med på några träningar för att få se hur jag står mig.

Varför blev du så bra på isracing?

– Hans ”Manolito” Holmqvist, från Avesta, ligger bakom många av mina framgångar. Han var fantastiskt duktig på motorer. Jag hade även turen att aldrig råka ut för några allvarliga skador.

Efter militärtjänstgöring fick Posa jobb hos brandkåren i Gävle, en arbetsplats han var trogen hela sitt arbetsliv. Och jobbet passade honom utmärkt:

– På brandstationen hade vi fysträning varje dag. Det är en av anledningarna att kroppen har hållit så bra som den gjort.

Han fortsätter:

– På nätterna när kollegorna sov kunde jag jobba med däcken. Däcken är väldigt viktiga i sporten, och jag hade alltid bra däck.

Att göra däck tar tid och kan med rätta beskrivas som ett hantverk. Det sitter 180, sylvassa, 3 centimeter långa dubbar i bakdäcket och 120 i framdäcket.

Röda Torget 1984. Posas Pack är i Moskva för att heja fram Posa Serenius och Erik Stenlund. På torget står ett ryskt handbollslag uppställt för fotografering. Flaggan väcker uppmärksamhet och snart är Posas Pack omringade av militärer, poliser och KGB som trodde att det var en politisk demonstration. "Det blev lite kaos på Röda torget. Men efter en timmes förhör släppte de oss", säger Dan Almqvist som håller i flaggan. Foto: Privat

Isracing är en liten sport i Sverige, med desto större i Ryssland (tidigare Sovjetunionen). Av 56 tillfällen, från 1956 fram till 2021 (då de inte längre får delta på grund av kriget i Ukraina), har en ryss/sovjet blivit världsmästare 49 gånger.

Två gånger har världsmästaren i isracing haft allt annat än ett ryskt namn: Per-Olof ”Posa” Serenius. Den första gången 1995 i Hamar (Norge) och den andra gången 2002 i Inzell (Tyskland).

– De två individuella världsmästartitlarna är helt klart höjdpunkten i min karriär.

Matcherna i Ryssland kunde locka upp till 30 000 åskådare, där hemmaförarna var stora idoler. Men även Posa hade sin fanclub – Posas Pack:

– Det var ett riktigt rövargäng. Det började med några jobbarkompisar från brandkåren i Gävle. Sen tillkom det folk från Hedemora. De var med på tävlingar i Ryssland, Nederländerna, Norge och Tyskland och förde ett herrans liv på läktarna. De var ett stort stöd för mig.

Världsmästerskapet i isracing 1995 avgjordes i Hamar, Norge. Högst upp på pallen klev Posa Serenius – med rötter i Hedemora. Foto: Privat

Posa säger att den som vill bli duktig på isracing måste tävla i Ryssland, eftersom det är där de bästa förarna finns – och han vet vad han pratar om. Själv uppskattar han att han har varit i landet och tävlat runt 100 gånger.

Du måste blivit bra på det ryska språket?

– Jag kan knappt ett ord ryska, bara de vanligaste fraserna. Om jag hade vetat i början av min karriär att jag skulle besöka landet så många gånger, skulle jag ha försökt att lära mig språket, skrattar Posa.

När jag ber honom berätta om hur en tävling i Ryssland kunde se ut får jag en högst oglamorös berättelse:

– Om det var tävling i Moskva åkte vi från Gävle på söndagen. Det tog tre-fyra dagar att ta sig dit med bilen. I bilen hade vi med oss hojen och all utrustning. På torsdagen och fredagen var det träning – och tävling på lördagen och söndagen. Jag öppnade dörren hemma i Gävle på onsdagen eller torsdagen - tio, elva dagar efter det jag lämnade hemmet.

Alla berättelser från Ryssland får inte plats i en artikel, men en händelse som fastnat för undertecknad är när Posas bil stannade i samband med en tävling i Almaty. Den som kan sin geografi vet att avståndet mellan Gävle och Almaty är 565 mil!

– På hemvägen stannade bilen i 35 graders kyla, mitt i mörka skogen. Motorer beter sig inte som vanligt när det är så kallt. Då var det nervöst. Det här var innan mobiltelefoner fanns. Hade vi inte fått i gång bilen hade vi nog aldrig överlevt, säger Posa.

Har du blivit rik på din sport?

– Man håller inte på med isracing för att bli rik. Men en gång vann jag en bil i Ryssland, en Lada. Den var lite svår att ta med sig, så jag lyckades sälja den till en ryss.

Han fortsätter:

– Kommunen tog ett beslut att de som deltog i VM, EM eller landskamper skulle jag få betald ledighet för res- och tävlingsdagar. Det är jag tacksam över eftersom det kunde vara upp till två veckor för mig.

Den som tror att Per-Olof ”Posa” Serenius, 78 år, lever ett pensionärsliv tror fel:

– Jag jobbar i Gävle en hel del med att hjälpa en kompis att göra små skrikplåtar till bromsok. Jag har varit där två helger på raken och hjälpt till. Sen så brukar jag vara på pappersbruket i Skutskär, som brandvakt, när de har servicestopp. Utöver det skruvar jag mycket hemma i garaget.

Namn: Per-Olof ”Posa” Serenius

Ålder: 78

Bor: Dalvik i Borlänge kommun.

Familj: Sambo med Ulla.

Intressen: Motorsport över lag.

Läser: Motortidningar

Ser på: Nyheter och motorsport.

Favoritmat: Fisk

Favoritdryck: Whisky