Inne i konsthallens stora rum visas en handfull mer eller mindre tvådimensionella skulpturer i trä och sten, målade i klara färger. På väggarna hänger tavlor med enkelt ritade naturmotiv. Konstnären bakom verken heter Åke Pallarp. Han gick bort för tio år sedan och i fjol hade Färgfabriken i Stockholm en stor retrospektiv över hans konst. Det var så Jan Axel Nordlander upptäckte honom.
– Jag kände inte till honom innan. Det var först när min kamrat som var curator på Färgfabriken introducerade mig.
Det är Åke Pallarps konst som har störst utrymme på Arkivhusets sommarutställning. Konstnären hade stort intresse för folkmusik och spelade både fiol och dragspel. På ett grafiskt blad, i ett av Arkivhusets lite mindre rum, har han ritat en fiol som ligger på en sten. På en text i bakgrunden står det ”Rättviks folkpark”.
– De grafiska bladen har med Näcken att göra. Fiolen ligger på en sten medan Näcken har gått på kaffepaus.
Det är bara ett exempel på Pallarps humor. Jan Axel Nordlander menar att konstnären använde sig av föremål i naturen på ett lekfullt sätt. Bland annat har han omvandlat en träbit till en sinnrik bil. En lampa har fått ett snidat damben som fot.
– Det finns en enkelhet i hans konstverk som jag tycker om samtidigt som det döljer sig en tanke bakom. Han tar föremål från naturen; en pinne eller en sten och gör dem till konst. Han arbetade lugnt och stilla, men med ett småleende på läpparna.
Under sin levnad var Åke Pallarp ledamot i Konstakademien och professor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han undervisade även i arkitektur på KTH och gjorde dekor till teaterföreställningar, bland annat i samarbete med Marie-Louise Ekman.
I en liknande färgskala som Åke Pallarp, arbetar Ida-Lovisa Rudolfsson. Hon gör små broderier som hon applicerar på en större tygduk hon färgat själv.
– Hon hörde av sig till oss och berättade om vad hon gjorde. Jag blev slagen av hennes arbeten som på fotografi ser ut som målningar, men som är textil konst. Textil är ofta mer textilt, som stickat eller virkat. Men hos henne är det färgerna som är huvudsaken, säger Jan Axel Nordlander.
Ida-Lovisa Rudolfsson är utbildad på HDK i Göteborg och beskriver sig själv som en ”broderi addict”. Hon bor och arbetar på Västkusten men har en förkärlek för Werner Aspenström. Av den anledningen hörde hon av sig till Arkivhuset för att fråga om de ville visa hennes konst.
– Hon skrev ett trevligt brev och förklarade sin kärlek till Werner Aspenström som är en ledstjärna för henne.
I sina arbeten skapar Ida-Lovisa en speciell atmosfär som påminner lite om en sagovärld. Hon har även illustrerat en barnbok.
– Det är otroligt fint. Hon är en raket i sin genre. Jag upptäckte en samstämmighet mellan henne och Åke. Hon klär papegojor i gula skjortor, även hon har humor.
Sist – men inte minst – ska nämnas att VBU:s estetelever med inriktning bild visar sina arbeten på Arkivhusets övervåning. Eleverna har haft ett projekt där de målat porträtt av sig själva som sekelskiftesdamer samt sytt egna sekelskiftesklänningar.
Ute i parken visas Pernilla Janssons skulptur ”Voyage” för andra sommaren i rad – i år i ny tappning. Och Svante Rydbergs skulptur ”Segel”, vilar lugnt och stilla bland träden. I trädgården hörs även de sensorstyrda ”diktholkarna” med poesiuppläsningar av diktaren Werner Aspenström.
