Då jag bevakar Norberg och Avesta befinner jag mig i den smittade zonen titt som tätt. Jag tänker mycket på dem som bor i zonen och drabbats av de tuffa besluten.
Jag har redan åkt ut och in i den ett antal gånger och träffat många av dem som drabbats och som är förtvivlade.
”Vårt hjärta gråter”, sa en jägare som jag talade med. Att inte veta hur länge restriktionerna kommer finnas kvar tyckte en annan person var det värsta.
Att ha skogen runt omkring sig och inte få vistas i den innebär ett stort lidande för många av dem som bosatt sig på platsen för att de älskar att vara ute i skog och mark. Därtill finns alla dem som lever av det som skogen ger.
Själv blir jag nästan yr av tanken att en sjukdom kan vara så smittsam att en sjuk korvskiva kan fördärva situationen för en hel art. Trots att människan troligtvis är anledningen till att smittan spridit sig kan jag inte låta bli att undra vad hade hänt om inte vi människor hade funnits på jorden för att stoppa smittan.
Efter coronapandemin vet vi alla att ett virus kan mutera. Kan även svinpesten mutera?
Nej, nu stoppar jag min tankegång där, liksom jag fått göra flertalet gånger de senaste veckorna när jag funderat på viruset. Dessa tillfällen känns det trots allt som en tröst att myndigheterna, bland annat Statens Veterinärmedicinska anstalt och Jordbruksverket, tycks ha god koll på vilka åtgärder som ska tas. På ett informationsmöte förklarade de att de förberett sig på detta scenario under åtta års tid.
Att vara ute på uppdrag på fältet, inte sällan under en hel dag, kräver att en nödig reporter många gånger får sköta sina behov i det fria. Inget märkvärdigt egentligen, men för ett par veckor sedan hade jag inte en tanke på att jag skulle bryta mot någon lag om jag parkerade redaktionsbilen längs en grusad skogsväg för att skutta ut över ett dike och in i skogsbrynet för att hukandes uträtta ett behov.
Är det så att nöden faktiskt har en lag? Det känns verkligen som saker kan förändras i en handvändning.
