Den där förbaskade bilen, som jag svurit ve och fasa över alla gånger den behövt nya spindelleder, hjullager, topplockspackning, avgassystem, hjullager igen och så vidare!
Vi köpte den till dottern då hon tog körkort fem år tidigare och sedan dess har den rullat till kompisar, kvällsdopp, skidåkning, fester, begravningar, ut i skogen på grillturer och in till storstadens city på festivaler. Bilen var långt ifrån ny där för fem år sedan. Faktum är att den tillverkades samma år som ägarinnan föddes (1999). Men som de har hållit ihop. Och som maken har fått bilen att hålla ihop!
Jag har alltid varit förtjust i bilar. Med åren (läs: barnen) har jag lärt mig att det är svårt att ha dem i toppskick varje dag, men ambitioner kan man ju ha. Inget konstigt med det. Det är det här känslomässiga som är lite svårare att förklara.
Särskilt förtjust var jag i min vinröda Volvo 940 från 1994, som jag höll ihop med i åtta år. Räknar man in de åren som mina föräldrar hade den så blev det 13 totalt.
När jag väl bestämde mig för att sälja den så var det inte någon lätt match. Varken för mig eller köparna, för ni ska inte tro att jag sålde till vem som helst!
Två gånger tog jag bort annonsen för att jag tyckte de potentiella köparna var rejält oförskämda med sina skambud. Hur kunde de inte se bilens riktiga värde?
På tredje försöket hittade jag dock ”rätt” person och när bilen rullade ut från vårt kvarter trillade tårarna.
Att han en tid senare sålde den vidare till någon som hade fräckheten att kapa ned den till a-traktor och rolla den i en blå färg, som för tankarna till ett stort varuhus med bilrelaterat sortiment, är något som jag helst undviker att tänka på.
Vi har hittat en nyare följeslagare, som står i garaget och väntar, i stället för den röda lilla faran som jag och pappan lämnade på skroten i morse.
Förhoppningsvis blir det bara en glad överraskning utan några större funderingar över var den första bilen tagit vägen.
Kanske blir hon så glad att vi kan fälla en (glädje)tår tillsammans. Inför de andra kan jag ju i alla fall kalla det så, även om sanningen är att mitt mjuka plåthjärta än en gång blöder.
