Det är höstlikt pittoreskt på hög nivå. De lummiga omgivningarnas fallna löv lyser som moder naturs egna små brandfacklor i bärnsten och vaniljgult.
Gräsmattan glimrar yrvaket, draperad i morgonens drypande dagg. Trotsigt grön och grann för att liksom räcka lång näsa till oktobers bryska ankomst.
Den vita villan viskar försiktigt barnfamiljens omhändertagande lov.
Grusgång, veranda, ett litet bubbelbad, groggberså. Hosjöns böljande blå en kort promenad bort.
Här har Patrik byggt vidare på ett liv som sedan 1985 förankrats i Hosjös traditionsrika terra firma.
– Jag är född i Hosjö, och det är på Åströms väg allt börjar, inleder den nu 37-årige familjefarsan.
– Är äldst i en syskonskara om tre. Sofie föds två år efter mig, och när min lillebror två år efter henne kommer till världen flyttar hela familjen till ett hus högst upp på Backberget.
Patrik minns traktens såväl goda som underfundigt egenartade egenskaper.
– Ja, i och med att det bara var en vändzon där uppe utgjorde det verkligen slutet av området. Så högt upp man kunde komma. Knappt en bil i sikte. Och när det väl var något enstaka fordon i omlopp så hajade man nästan till, berättar han och inflikar skrattande att det därför redan i ung ålder fanns potential att agera “gubben i fönstret”.
The Janssons nästa bostadsprojekt går utför – i positiv bemärkelse.
Destination är Hosjös centrala sektioner, och här ska familjens famntag växa sig än större.
– 2001 köper morsan och farsan Solliden, som tidigare varit pensionat och vandrarhem. Här bor då även mormor och morfar med oss, och på så vis utgör det ett generationsboende, upplyser han.
Allt eftersom Patrik bjuder generös inblick i minnets mäktiga arkiv återkommer betydelsen av den familjenära betydelsen.
Grundstenen i barndomens stapplande steg. Entusiasm, motivation och tröst.
En konstant med avgörande funktion.
– Det har definitivt bidragit till att jag blivit kvar här. Att ha morsan och farsan i närheten har varit betydelsefullt, de har alltid funnits där.
Han talar gott om hemortens närliggande natur lämpad för lek och äventyr, gräsplaner för fotboll och asfaltsplättar för skateboard.
Sistnämnda aktivitet är under uppväxten en favoritsyssla. Även så den närbesläktade vinteryttringen snowboard.
Han återger hur skateboardåkandet i sällskap av polare föranleder ett visst fryntligt stoj och stim. Vilket när ljudnivån stärks bemöts med smått grumliga miner av den äldre herre som är närmaste granne.
– Han var väl inte helt nöjd när vi härjade runt som bäst, minns Patrik.
Och fortsätter på grepptejp och fyra hjul av polyuretan:
– Minns hur vi sopar upp hela åkytan själva och åker dagen lång. Vi hänger då även mycket borta vid “Dirten” som är en bana främst fixad för bmx och terrängcykling.
– Man är ju heller inte så förbannat noga med utrustningen på den här tiden. Man satte ihop två plankor med ett par skruvar och tyckte att “nu har vi ett hopp”. Sedan small det ju givetvis, skrattar han åt tanken på vådliga luftfärder.
I en backe nära “Pumpen” i Hosjö fixar man också ett eget big air-hopp för snowboard. Efter några svettiga timmars åkning under fredags- och lördagskvällarna väntar nästa anhalt för Patrik och kompani.
– Ja, vi tar ju mer eller mindre brädorna under armen och hoppar sedan på lokalbussen in till stan och ungdomsdiscot på Kullen, återger han muntra tiders uppsluppna eskapader.
Dessa innefattar också övningar med puck och klubba på Backbergsplanen där kommunen spolar isyta.
Sedermera lirar den unge Hosjösonen också ishockey i klubbfärger tillhörande Sundborn, då hembygden inte hade något eget lag utöver kompisligans egenskapade dream team “Backbergets Hockey”.
– Det är charmigt med utomhusrink, men inte i 26 minusgrader, skrockar han.
Patrik Jansson håller liv i leendet när det förflutnas fotoalbum fladdrar febrilt och ställer starka känslorum på vid gavel.
När han nu som familjefar lite försiktigt ångar på mot 40-årsstrecket sker det mot en fond av tryggat yrkesliv och hemkär vardag.
– Jobbar som besiktningsman vid Falu Tank, där vi utför cisternbesiktningar och lagning av inre korrosionsskydd i stora bränsletankar. Bensinmackarnas “lager” under jord, så att säga.
Han utvecklar:
– Det kräver en hel del detaljarbete och säkerhetsföreskrifter, och tankarna är belägna på olika djup. Ibland nära markytan och ibland flera meter ned, förklarar han en tämligen spektakulär arbetsmiljö.
– I veckorna är jag ganska ofta på resande fot kors och tvärs över landet, men det är skönt att kunna ringa videosamtal till sambo och barn.
Dessa båda ögonstenar är grundläggande pusselbitar i Patrik Janssons livsbygge – där hjärtat agerar navigatör.
Trions trivsamt positionerade hus bär också det tydliga tecken av det familjekära, då det innan Patriks ägo tillhör hans gammelfarmor.
– Det blir lite tvära kast under själva budgivningen, och jag minns hur farsan ringer och undrar om jag är intresserad. Då sitter jag på en strand utomlands med en drink i nypan och sand mellan tårna. “Jaja, det är bara att handla”, säger jag till farsan. Och resten är ju historia, skrattar Patrik åt fastighetsaffärens något spontana karaktär.
Här har bopålarna nu grott sig starka i nio år. Han klargör att det är blott elva månader av livet som spenderats på annan bostadsadress än i Hosjö, och detta till följd av utsocknes jobbuppdrag.
I Hosjö hittar han livets naturliga tyngdpunkt. Visioner och vänskapsband.
Värmande välvilja som vilar tanken och bygger tilltro.
Här har Janssonska fötter på ett bildligt plan alltjämt stått stadigt, även när omgivningarna bjudit oväntade omständigheter med otäck innebörd.
– Jag och min sambo Thérése är i Filippinerna samtidigt som vulkanen Taal har ett utbrott år 2020, men turligt nog på behörigt avstånd från händelsernas centrum. Och när vi reser hem visar det sig vara dagen innan ett flygplan från Wuhan landar på samma flygplats och världen sedermera ganska snabbt förändras på grund av covid-19, återberättar han.
Julen 2004 befinner sig Patrik i thailändska Patong när jordbävningen vid Sumatra väcker fruktansvärda krafter i Indiska oceanen.
– Första tecknet att något är riktigt snett märks när vattnet plötsligt dragits mer än 200 meter ut från stranden. Sedan börjar båtarnas mistlurar vråla för full hals och fartygen kommer liksom farande inåt med tsunamins kraft.
Han pausar och befinner sig åter i det ohyggliga scenariot. Som lyckligtvis visar sig medföra änglavakt för Patrik med resesällskap.
– Jag stänger av videokameran när båtarna börjar glida inåt land och vi springer för allt vi har. Mamma samt min dåvarande flickvän hamnar i vattnet, men lyckas ta sig därifrån. Mamma får ett rejält skärsår i handen, i övrigt klarar vi oss helskinnade. På flyget hem finns sedan bara 19 personer av dem som flög ned samtidigt som oss. Det är den tystaste flygresa jag varit med om.
Allvarstyngda episoder i en redan till dags dato omfångsrik livshistoria.
Patrik återvänder till nuet.
Här härskar en vardag som i takt med ålder och lärdomar i hög grad sorterar bort omvärldens bitvis burdusa brus.
Fokus tillägnas de små tingens mäktighet.
Där familjen är en ständig källa till lugn, ro och möjlighet att finnas till för varandra.
Även om en av de allra viktigaste i Patriks liv nu vandrar vägar i en värld bortom denna.
Lillebror Niklas omkommer 2010 i en motorcykelolycka. Hans närmaste vårdar ömt minnet av en älskad son och bror.
– Han levde större delen av sina 21 år i livet här i Hosjö. Han är fortfarande med oss i allt vi gör, säger Patrik i ett tonfall så gjutet i kärlek att det saknar motsvarighet i skrivna ord.
Han fortsätter i familjära sammanhang, och värdesätter den trygghet som skapats i den cirka 3 300 invånare starka orten längs riksväg 69 och E16.
– Har ju haft allt man kan behöva här ute. Föräldrarna har alltid varit nära och ställt upp när vi barn behövt hjälp i stort och smått.
Här trivs Patrik Jansson och här finns ett självklart fundament.
Kanske är det också denna outplånliga relation som gör att han nu känner sig redo att låta Hosjö “stå på vänt” en stund när han och familjen testar nytt.
– Vi har letat gård i Falun med omnejd i ett par års tid, då min sambo jobbar med hästar. Grannarna här är schysta, men det är tveksamt om de skulle uppskatta att ha ett gäng stora hästar rännande kring knuten, skrattar han.
Och sluter den första cirkeln kring en evig lojalitet till mammas gata.
– Morsan och farsan bor nu också inne i stan, och syrran är kvar här. Så det är inga konstigheter. Hosjö finns alltid kvar hos mig ändå.
