Han hade självmordstankar men nekades hjälp av vården
BORLÄNGE. När Robert Frykberg kollapsade psykiskt kontaktade han vården, men fick ingen hjälp.
- Då skrev jag avskedsbrev till min familj. Jag ville bara dö, säger han.
De senaste åren har Robert inte varit lätta för Robert Frykberg. Ett långt samboförhållande tog slut, hans båda katter dog och på jobbet var det stressigt.
Robert mådde inte bra, men han höll det för sig själv.
- Min mamma fick veta en del, men inte allt. Hon är en förebild på alla vis och betyder mycket för mig och det gör hennes gubbe också. Men jag ville inte belasta dem med mitt dåliga mående. Istället hoppades jag att det skulle bli bättre.
Men den psykiska ohälsan förvärrades.
- Jag stod framför spegeln och mötte en tom blick, säger Robert och berättar att han planerade för att avsluta sitt liv. Att han skulle göra det så ”lindrigt” så att ingen skulle bli traumatiserad när de hittade honom.
- Precis som att mina nära inte skulle bli förstörda? Det är hemskt, jag var inte mig själv, inte på något vis.
Robert berättar att de som känner honom vet hur mycket han gillar att följa sport i tv. Att han planerat sin semester efter OS-sändningarna, men när det sedan sändes, såg han knappt något av det.
- Istället skrev jag avskedsbrev till min familj, säger han och förklarar att han inte kände någon framtidstro efter att ha sökt vård, men fått beskedet att han kunde återkomma till hösten när det fanns mer resurser på plats.
- Jag orkade inte mer, allt var ett mörker. Jag tänkte inte klart och jag började spela bort mina sparpengar. Och trots att jag förlorade gång på gång så bekom det mig inte. Jag var helt likgiltig. Jag skulle ju också försvinna…
Men efter ett tag, när större delen av besparingarna spelats bort, började ändå något skava och en tanke kom, som med facit i hand skulle rädda hans liv.
- Jag hade kanske 20 000 kvar på kontot när jag ändå började fundera på om jag skulle ge mig själv en sista chans.
Robert bestämde sig för att lägga de sista pengarna på sig själv. Han sökte på nätet efter privat vård och hittade Kbt-verkstan i Borlänge, fyllde i ett onlineformulär och skickade in, även om han var övertygad om att det var lönlöst.
- Men jag kände att nu hade jag gjort allt som jag kunnat göra, säger han och berättar att det verkligen var sista halmstrået han greppade efter.
- Om de inte hade kunnat ta emot mig, hade jag inte levt idag, säger han och tystnar.
Men första telefonkontakten från Kbt-verkstan gav honom hopp.
- Jag berättade allt och sedan fick jag svaret: ”Det här kan vi jobba med”. Då började jag gråta. Hur fan skulle det gå till? Men jag kände en lättnad.
Samma vecka fick Robert komma på ett första möte och sedan dess har han gått på regelbundna besök och mår så pass bra idag att han inte behöver gå dit mer.
- Jag har fått verktyg som hjälper mig att fortsätta jobba med mig själv på egen hand, säger han.
Robert berättar också att han lovade sig själv när han sökte sig till Kbt-verkstan, att om han på något vis skulle bli bättre, då skulle han inte längre vara tyst.
- Det är därför jag vill nå ut med det här, vi måste prata om psykisk ohälsa, särskilt bland män. Jag har överlevt tack vare hjälpen jag fått och har hittat tillbaka till mig själv, det går.
Roberts tips till den som lider av psykisk ohälsa:
- Prata med någon. Det kan vara livsfarligt att hålla det för sig själv.
- Förstå att det bara är mentala hinder om du upplever att du tappat livslusten.
- Du är inte är ensam och det går att göra något åt det, men du måste be om hjälp.
Stödlinjer
- Mind: Ring 90101
eller chatta på mind.se.
- Bris: Ring/smsa 116 111.
(För barn och ungdomar)
- Hjälplinjen: Ring 90390
(för dig över 18 år).
- Jourhavande medmänniska: Ring 08-702 16 80.
- Vid akut hjälp: Ring 112.
Källa: 1177.se
Fakta: Robert Frykberg
Ålder: 31.
Familj: Singel.
Yrke: Kundtjänstmedarbetare.
Intressen: Sport, att umgås med familj och vänner.
Bakgrund: Blev mobbad i skolan för ett medfött fysiskt handikapp. Obearbetade känslor och andra motgångar på senare tid gjorde att han hamnade i en depression sommaren 2024. Har bekostat privat vård och mår bra igen. Livsglädjen är tillbaka.
Hoppas på: Att det inte sparas på psykvården. Att alla som vill ha hjälp, ska få hjälp i tid. Att det inte ska vara en klassfråga. Att mental ohälsa blir en obligatorisk del av skolundervisningen och att lärarna informerar om vad mobbning kan göra med en individ på ett psykiskt plan, som kan påverka långt senare i livet. ”Om vi får barnen att förstå det, så tror jag att vi kommer att komma otroligt långt i vårt gemensamma mål mot nolltolerans inom detta. Men också mot tystnadskulturen som omfattar psykisk ohälsa”.
Framtid: ”Jag hoppas kunna hitta kärleken, kanske bilda familj eller bara njuta av att umgås med brorsbarnen, det som ger mening. Det är så skönt att känna att man längtar efter det”.
Senaste numret av Lokalt i
