Lars blev troligtvis smittad då han var till Sundsvall på jobb.
– Jag trodde att det bara var en, så kallad, ”vanlig förkylning”, berättar Lars som blev sittande hemma en vecka tills hans dotter Linda besökte honom och konstaterade att han var väldigt sjuk.
– Nej, jag är inte sjuk, sa Lars som trots allt fick ambulansskjuts till akuten på Falu lasarett.
– Det är otäckt och overkligt att det kan gå så fort. Vi trodde ju bara att det var ”en liten förkylning”. Det var fruktansvärt när de körde in honom med ambulansen och sövde ner honom direkt. Vi visste inte om han skulle klara sig, säger dottern Linda.
På lasarettet fick Lars två hjärtinfarkter.
– Jag hade bara 45 procents lungkapacitet och därför fick hjärtat arbeta något otroligt, förklarar Lars.
”Du blev inlagd 15/1-22 på grund av covid-19infektion, 16/1-22 blev du sämre och du drabbades av en hjärtinfarkt och fick flytta över till IVA. Där fick du vård med respirator och andningsstöd samt behandlades med antibiotika mot en bakteriell infektion i lungorna”, står det i informationen om vårdtillfället.
Lars har vissa minnen från tiden på iva. Han svävade mellan liv och död och fick andningshjälp av respiratorn till och från. Ibland var han något bättre för att sedan bli sämre. Under en och en halv månad låg Lars på iva.
Han kunde inte resa sig, men hade svårt att ligga still. Under natten fick han ligga på magen och varje timme vände personalen sida på hans huvud. Nätterna var oroliga men sömnmedel gav Lasse lugn. När Lars var vaken kunde han uppleva vanföreställningar om saker han drömt och han kan fortfarande få en liknande känsla när han vaknar upp på morgonen.
– Det känns som att drömmen stämmer, förklarar han och tänker att det kan ha att göra med att han varit nedsövd.
Den 25 januari var Lars i en förbättringsfas för att någon dag senare bli sämre igen.
Var Lars rädd för att dö?
– Det kanske jag var, egentligen. Alla är ju rädda för döden, men vad ska man göra när kroppen inte orkar med?
På grund av platsbrist fick Lars åka helikopter till Nyköping för fortsatt vård.
– Jag minns inte nerresan, då var jag ganska ”borta”, men hemresan kommer jag ihåg.
Under sin sjukdomstid fick Lars träffa en psykolog, vilket han tycker var värdefullt.
– Jag låg på en enskild sal, tittade i taket, och undrade vad det skulle bli av det här.
När personalen började träna Lars kunde han lyfta händerna och fötterna.
– Men när jag skulle stå kom problemen. Jag hade ingen ork i benen.
Trots hans svaghet och postcovids efterdyningar har Lars varken tappat smak eller lukt på grund av infektionen.
I en dagbok i A5-format har personalen skrivit ner hur Lars mått och hur de vårdat honom. Boken har legat hos Linda och först ett år efter insjuknandet har Lars börjat läsa i dagboken.
– Jag har inte klarat av att läsa i den tidigare, förklarar han.
Nu säger Lars att det är hans kropp som får sätta gränserna och han tycker att vården varit ”fruktansvärt bra”.
– Jag kan inte ge dem något minus alls i protokollet, prisar Lars personalen och vill ge ett stort tack till dem som vårdat honom.
– Personalen var fruktansvärt trevliga. Jag avgudar dem som har tagit hand om mig, intygar han.
Även Linda tycker att hennes far fått en fantastisk vård och att personalen varit fantastisk.
– Verkligen människor på ”rätta stället”, intygar hon.
I mars blev Lars utskriven och han känner att han blev väldigt påpassad från rehab.
– Jag fick knappt ta ett steg utan att de var med. De kom hit både morgon och kväll för att se så jag verkligen kom upp och kom i säng. Jag fick både rullstol, rullator och larm.
Lars har en läkare som följer honom, chefsläkare Anna Domeij som arbetar på geriatriken.
I höstas blev Lasse inbjuden till lasarettet för att få svara på några frågor. Han fick då möjlighet att besöka iva-avdelningen där han legat, vilket han ville göra. Det blev ett starkt möte.
– När jag hörde Katjas röst, som var väldigt mån om att jag skulle andas lättare, var det kört och jag började storgrina, avslöjar Lars som blev väldigt berörd eftersom hon skött honom så väl.
Direkt efter sjukdomstiden fick inte Lars köra bil.
– Då var jag låst, men fina kompisar kom och skjutsade mig.
I april fick Lars börja köra bil igen. Han hade fått två sprutor innan han insjuknade och har nu, ett halvår efter att han kom hem, fått den tredje sprutan. Han uppmanar folk att vaccinera sig och vara försiktiga.
– Vi ska ta vårt förnuft tillfånga och försöka hålla avstånd, uppmanar Lars som tycker att alla ska ta pandemin på allvar och vara hemma vid sjukdomssymptom.
Lars är dock inte rädd för att bli smittad av covid igen.
– Jag är väldigt social och vill vara tillsammans med folk. Det hjälper ganska långt, tror Lars som också är väldigt envis.
– Fruktansvärt. Om jag måste gå genom eld så gör jag det, försäkrar han.
Lars tycker att han fått en annan syn på livet.
– Jag tror inte det blivit sämre efter den här resan. Man får en annan syn på alltihop gentemot hur det var innan. Då går man i det slentrianmässigt, men efter detta ”faller allt på plats”, säger Lars som inte klarar av att vara pensionär och redan kommit igång att arbeta.
Han åker även regelbundet till söndagsdansen i Hedemoras Folkpark, där han sitter med som ledamot i styrelsen.
– Jag dansar till och med Hambo!
Lars brukar vara tomte på parkens julgransplundring, men fick stå över den uppgiften i år.
– Men nästa år är jag tomte igen, lovar Lars.
