Nu efter nyår börjar Göran en deltidsanställning på 30 procent i Säterbygdens församling där Säter, Gustafs och Stora Skedvi ingår. En av anledningarna till att Göran vill gå tillbaka till att jobba som präst är för att få skapa mötesplatser.
– Den typ av mötesplats där man faktiskt får möjligheten att mötas på riktigt. Det är klent ställt med sådana platser i vårt samhälle idag, de är alldeles för få, tycker Göran.
Dialoggrupperna är tänkta som en ”vuxenundervisning” för människor som på något sätt vill växa och Göran tror att människor kan göra det hela livet.
– Ja, om viljan finns, personen är öppen och har någon att växa tillsammans med. Det handlar hela tiden om det mänskliga mötet, poängterar han. Mötet med andra och mötet med sig själv.
Göran säger att hans yrke även är hans hobby och att han inte känner sig ”färdiganvänd”, trots att han egentligen är pensionär.
– Jag har förmånen att ha ett kreativt jobb där det ingår att möta människor på riktigt.
Han tycker att dessa möten gör honom levande och att det inte är något som han kan ”pensionera sig ifrån”. Att han fortfarande lär sig saker i mötet med andra personer.
– Det är en del av det kreativa. Att vara kreativ är inte bara det jag gör utan själva mötet. Som nu när du och jag möts, säger Göran eftertänksamt.
Göran upplever ibland ”en doft av något heligt”.
– Jag tror att de flesta sett en soluppgång, hållit i ett barn, eller varit förälskad och känt glädje och tacksamhet. Det är som att det finns en dimension av något större, något mer, eller annat i den typen av upplvelser. Den känslan har jag haft i mig under hela mitt liv, förklarar Göran som dock inte kunde formulera detta som barn.
Men att han hade en konfirmandspräst, ”farbror Bertil”, som utstrålade en tro på något större.
– Han prackade inte på oss någonting och trots att han var gammeldags hade han en oerhörd respekt för oss unga.
Göran kände att han var tvungen att ta reda på om det som Bertil sa var sant och om det även kunde bli hans sanning.
Att vara kristen är inte något krav för att vara med i dialoggruppen. Göran påpekar att det inte är någon undervisningsgrupp i kristen tro, men att den som medverkar får stå ut med att det samtalas om religion.
– Du är välkommen som den människa du är. Gruppen är inte stängd för någon. Jag tycker det är berikande om det kommer folk från andra religioner.
Titeln för samtalen är densamma som från en av hans böcker, ”Rötter och vingar – att leva sannare, modigare och helare”.
– Den som vill det, är välkommen till gruppen. Sedan spelar det mindre roll om du är ateist, buddist eller kristen, upplyser Göran som önskar att olika typer av människor deltar i gruppen.
Göran tycker att det finns mycket fördomar om att vara kristen och troende.
– Sådant som också kyrkan varit med och skapat. Hur vi ”måste” tro för att inte hamna utanför.
Göran säger att han får eksem av fundamentalism och att hans grundfundament i stället är andlighet samt att han skiljer på religion och andlighet.
– Det finns tyvärr mycket religion utan andlighet och det finns mycket andlighet utan religion. Du kan vara en andlig människa utan att tillhöra en speciell religion. Andlighet för mig är en livshållning. Jag brukar tänka att andlighet är att ge sitt hjärta till det goda, vackra, rätta, sanna och heliga. Det är i någon mening att försöka leva så kärleksfullt som man kan. Det kan du göra oavsett religion.
Hur folk mår i dessa tider är självklart en generaliserande fråga. Göran inser att han är färgad av sitt jobb där han mött många personer som inte mår så bra.
– Så jag vet inte om jag har en rättvis bild, men det finns mycket bakom fasaderna som folk inte visar. Det jag märker, speciellt när jag ute och föreläser, är att det finns en stor längtan efter något mer och djupare.
Förutom livets svårigheter kommer deltagarna få belysa de glädjekällor de har och när de känner att de kommer till sin rätt.
– Grupperna kommer även innehålla den typen av frågor. Det handlar inte bara att dela med sig av ”det värsta som hänt”.
Göran är medveten om att kriget i Ukraina påverkar människor.
– Det letar sig in någonstans. Det vidriga är att en människa kan ha så mycket makt. Och makt korrumperar. Det är vår största avgud.
Göran tror att kriget kommer spegla sig i samtalsgrupperna på det sätt det påverkar dem i gruppen.
Det svåraste för människan är när vi ser saker som vi är maktlösa inför och att ändå behålla värderingar och värdighet. Att fortsätta göra det som jag kan för att jag tror på det goda, rätta, vackra och sanna i mitt liv, oavsett hur många ”Putin” det finns. Det är det som en tro, religion och andlighet vill hjälpa till med och jag vill vara en del i det bygget. Jag får, så gott jag kan, vara en springpojke i de godas tjänst.
I gruppen kommer det råda ”gruppsekretess”. Allt som sägs där bör stanna i gruppen.
– En av mina viktigaste uppgifter, som gruppledare, är att forma en känsla av gemenskap och i den gemenskapen ingår respekt, trygghet och tillit. Ur det tänker jag att det växer en omsorg och varsamhet om varandra som gör att man inte vill ”outa” någon. Men det finns ingen sådan garanti. Det är en av riskerna med att vara människa. Det är därför du bör tänka efter på vad gränsen för din egna integritet går. Det handlar dels om vad du vill säga, dels om vad du vill höra. Det är också en viktig del, tycker Göran.
Göran går alltid upp tidigt i gryningen.
– Det är då jag sitter i min fåtölj och morgonmediterar.
Han läser ett stycke ur boken ”A spring within us” och lyssnar på dagens uppläsning från ”Pray As You Go”.
– Sedan sitter jag här i tystnad. För mig är tystnaden ett sätt att be. Jag är närvarande inför Närvaron. Det handlar om att landa i andligheten. Sen har jag många människor som jag ber för varje dag. Det är därför jag är uppe tidigt.
Det är så Göran startar sina dagar nu när han vet att ”farbror Bertil” hade rätt.
