Den första som välkomnar besökaren är Tosse, en gatuhund från Grekland, som inte kräver rehabilitering utan är permanent boende.
– Just nu har vi inga djur eller fåglar som behöver rehabilitering, men under vår och sommar brukar det vara fullt upp, säger Anita Kullander.
Under ett par år jobbade hon på Rättviks viltjour som är en fristående organisation under KFV riks, Katastrofhjälp Fåglar och Vilt.
– För två år sedan startade vi viltrehab som är en filial till Rättviks viltjour. Här kan vi ta hand om fåglar och skadat småvilt som ekorrar, harar och igelkottar, säger Anita Kullander och tillägger att oftast behöver man vara två för att kunna hantera och hålla i djuren.
Kärleken till djur delar hon med Göran Johansson som är inneboende och de har varit goda vänner i över 40 år.
– Vi har alltid varit djurmänniskor men jag har mest haft fiskar och kräldjur tidigare. En period hade jag runt 30 akvarier. Men jag har också haft många andra djur, säger Göran Johansson.
Sedan starten har många djur och fåglar tagits om hand för rehabilitering, och orsakerna varierar.
– Förra året hade vi 19 olika arter på rehabilitering, bland annat fick vi in åtta övergivna igelkottsungar som kom från två olika kullar, berättar Göran Johansson.
– Största hotet mot igelkottar är robotgräsklippare och hundar eller om mamman dör, säger Anita.
Viltrehab har också fått ta emot harpaltar som ofta är kattbitna och då är det viktigt med snabb hjälp om de ska överleva.
– Kattbett är farligt för fåglar, ekorrar med mera och då krävs det receptbelagd medicin som kan vara svårt att få tag på under jourtid, säger hon.
Dessutom får medicinen bara användas specifikt för det aktuella tillfället och kan inte sparas och användas till andra djur.
En del stora rovfåglar, speciellt berguv och duvhök, har också hamnat på viltrehab.
– Men så stora fåglar skickar vi vidare till Rättvik. Nu har vi precis byggt en större voljär som är anpassat upp till korpar, berättar Anita.
Fåglar lämnas in av många olika orsaker, och Anita berättar att de haft en sidensvans som ätit sig berusad på jästa rönnbär.
– Den fick vara här på tillnyktring, säger hon och fortsätter:
– Vi har också haft två tornseglare som skulle matas en gång i timmen med en liten kula hundmat som doppats i äggula. Det var lite pyssel.
En del har också försökt att behandla ett skadat djur eller en fågel på egen hand. Anita berättar att en gång fick hon in en mås som brutit benet.
– Den som hittat måsen hade tejpat fast en glasspinne på benet i tron om att det skulle läka. Men ett brutet ben går inte att laga.
Göran Johansson berättar om en duva som hade en muskelskada på vingen, något som tog en månad att läka.
– Duvan blev tam och ville helst sitta i tv-soffan med oss, säger han och ler.
Anita berättar att alla djur ska släppas tillbaka där man hittat dem, utom duvor för de hittar själva.
– Vi skriver också journal och för dagboksanteckningar på alla djur som kommer in.
Tar ni hand om exempelvis rådjur och rävar också?
– Nej, det är markägarens ansvar och vi tar inte emot djur som jägarna jagar. Vi rehabiliterar heller inte statens vilt, säger Anita Kullander och fortsätter:
– Svanar har vi fått någon förfrågan om men det kan vi inte ta, och inte grävlingar heller det är kommunjägarens ansvar.
Vanligast är att privatpersoner kommer och lämnar djuret eller fågeln hos dem. Anita Kullander påpekar att många inte vet att man bara får ha vilda djur hemma i max 48 timmar, förutom de som är utbildade och godkända viltrehabiliterare.
– Det är också vanligt att man tror att en djurunge är övergiven, men som regel finns föräldern i närheten, säger Göran Johansson.
Det är också en myt att djurungar som människan tagit i stöts bort av sina föräldrar. Både fåglar och däggdjur blir väl omhändertagna av sina föräldrar om de inom kort tid läggs tillbaks där man hittat de.
Ibland får viltrehab även förfrågan från privatpersoner som vill komma och titta på deras djur och fåglar, men så fungerar det inte.
– Djur ska inte höra människoröster och vi jobbar snabbt och tyst för djuret ska inte vänja sig vid mänsklig hantering, de ska tillbaka till det vilda, säger Anita Kullander.
Arbetet med viltrehab är helt ideellt och även om Rättviks viltjour står för en del av kostnaden blir det ändå en del utlägg.
– Men folk är så vänliga och har skänkt burar, förbrukningsvaror och även mat. Det är vi så tacksamma för, säger Anita Kullander.
För Göran Johansson och Anita Kullander är det värt all arbetsinsats när de lyckas rädda ett djur eller en fågel, och det har de gjort många gånger.
Kräver tillstånd
KFV:s rehabiliterare har tillstånd av länsstyrelse och Naturvårdsverket att ta hand om skadade fåglar och vilt för rehabilitering. Det finns en ansvarig veterinär kopplad till varje godkänd rehabiliteringsanläggning. Tillståndet gäller harar, ekorrar, igelkottar samt fåglar av arter som lever vilt inom Sveriges territorium.
I regel är det allmänheten som rapporterar om fynd av skadat vilt. Men KFV får även många tips via polis och räddningstjänst. Det kan exempelvis vara en skadad rovfågel som kolliderat med en bil, en svan som utmärglad ligger vid iskanten eller en fågel som fastnat i taggtrådsstängsel.
Avvakta ingripanden
Många djur, som harar och rådjur, lämnar sina ungar under större delen av dagen för att söka mat och kommer tillbaka i gryning och skymning. Många fågelungar lämnar sina bon en dryg vecka innan de kan flyga. De hoppar på marken och matas av sina föräldrar. Därför ska man inte ingripa om inte ungen är uppenbart skadad eller nedkyld. Först när man försäkrat sig om att ungen verkligen är övergiven kan den hämtas och lämnas till rehabiliterare.
Djur som är skadade, har sår, är nerkylda, apatiska, uttorkade eller som är för svaga för att springa/flyga iväg bör komma till en viltrehabiliterare så snart som möjligt.
Källa: KFV:s riksförbund
