Ofta blir det jättebra.
Men ibland blir det mindre bra.
Som den sommaren som jag, sambon och goda vänner bokade en resa till Turkiet. Vi hade bland annat hört att maten skulle vara fantastisk. Men vi hade otur, för på den semesterort vi hamnade verkade som att kockarna trodde att turister var rädda för kryddor. Till och med salt.
Så hela den veckan gick vi med kryddpåsar i fickorna, som vi smög fram vid restaurangbordet och skyndade oss att strö över den bleka maten för att inte såra den trevliga personalen.
På den semestern gick det också åt mycket tid till att hitta den ”perfekta restaurangen” med fantastisk mat, utan att lyckas.
Tills sista dagen.
Vi var på en dagsutflykt med en liten ruffig båt som sett sina bästa dagar. Men den grillade kyckling med knaperstekt potatis som den lite luggslitne kaptenen serverade från det pyttelilla spartanska köket var magisk! Kryddpåsen kunde stanna i fickan hela båtresan.
Ett annat oförglömligt matminne var på en semester i Italien. I en liten by högt uppe i bergen i Amalfi serverades vi en åttarättersmiddag som jag sent ska glömma. Tallrik efter tallrik kom in med helt ljuvliga italienska delikatesser.
Dock hämtade sig inte plånboken förrän lagom till jul. Men det var det värt.
Men det behöver inte kosta skjortan för att få en fin matupplevelse på semestern. En nygräddad pizzaslice som åts direkt i handen, sittandes på en bänk med utsikt över gatulivet, eller en kopp med iskall tomatsoppa på ett litet gatufik med endast fyra stolar. De är också högt uppskattade minnen hos mig. Och frågar jag min dotter, så toppas nog hennes semesterminne av när hon var nio år och i Spanien åt en Nutella-och glassfylld fraspannkaka för första gången.
Jag ska faktiskt börja sommarens matresa med att åka hem till min mamma och äta hennes hemkokta sötsyrliga rabarberkräm med iskall mjölk.
Det är ett semestermatminne som blir svårslaget.
