Logotyp Lokalt i Dalarna - Dalarnas största gratistidning

“Hulkandet var omöjligt att stoppa”

Jag kan nog vara lite som Gunde på tv. När känslorna bubblar upp till ytan är det ibland inte tal om att röras lite lagom till tårar.

Nej, det kan hända att jag inte har en chans att hindra att ansiktet färgas illrött och musklerna drar ihop sig i ett grin. Ögonen svämmas över av tårar, näsan blir snorig och rösten går upp i falsett.
Men för det mesta kan jag hindra det som tur är, som när jag träffar människor jag inte känner så väl och det inte känns bekvämt att gråta. Knepet är att låta bli att prata om det som just då gör mig ledsen.

Något jag aldrig glömmer var i slutet av 1980-talet när jag skulle permanenta håret på en kund på min frisersalong.
Jag hade precis börjat rulla håret när telefonen ringde och personen i andra änden visade sig vara ledsen och berättade att de just låtit avliva sin hund. Jag tycker om hundar och kände stor sorg när jag tog bort min egen, men min reaktion på frisersalongen kände jag inte alls igen.
Till saken hör att jag bara för några dagar sedan hade slutat röka och det tror jag enligt min alldeles egna ovetenskapliga analys var anledningen eller åtminstone bidrog till det som hände.

När jag avslutat samtalet gick jag tillbaka till kunden och fortsatte att rulla håret. Jag kände att det blev så konstigt samtal så jag ville berätta ungefär vad det handlade om. Och då kom det!
Jag började gråta helt okontrollerat och det var definitivt inte bara några tårar som rullade ner för mina kinder, utan ett vidrigt hulkande som inte på något vis gick att stoppa.
Jag kunde inte dölja mitt ansikte för jag hade såklart händerna fulla med annat. Och att avsluta behandlingen och ta en paus var inte heller ett alternativ för jag måste ju vara klar innan nästa kund skulle komma.

Hur som helst avtog gråtandet till slut och jag blev så småningom klar med första etappen av permanentningen. Allt hår upprullat, permanentvätskan applicerad och hättan på plats.
Vi satte oss och tog en kopp kaffe, men då kom det tillbaka. Jag började hulka igen och jag skämdes som en gris. Vad skulle hon tro?!
Men precis som jag känner empati för andra som gråter inför mig försöker jag vara lika accepterande och snäll med mig själv när det är min tur att gråta.

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!