Den 24 februari 2022 förändras livet drastiskt för Karyna Solohub och Valeriya Kovalenko.
De båda kvinnorna är då helt obekanta för varandra och bor i olika delar av det stora Ukraina.
På varsitt håll märker de dock omedelbart det fruktansvärda som sker.
– Jag satt i en bil när vi hörde dånet av en bomb som slog ned i närheten, återberättar Valeriya.
Kort därefter påbörjas en brådskande flykt från hennes bostadsort Rubizjne i Luhansk-regionen.
Resan ut ur Ukraina sker längs vägen också i sällskap av en kvinna som utlovar möjligheter till såväl boende som jobb i Polen.
Dessa löften visar sig dock vara falska, och från Polen fortsätter därför hennes och sonens färd till Sverige och sedermera Falun.
– I mars 2022 var vi framme i en säkrare miljö här, säger hon.
I samma veva som Valeriya inser att hemstaden är under ryskt angrepp gör Karyna Solohub samma skräckfyllda konstaterande i Zaporizjzja, cirka 35 mil bort. Det är också den stad vars kärnkraftverk senare ockuperades av ryska styrkor.
– Min pappa ringde och berättade att vi var under attack, berättar hon.
Med sin far vid ratten tar sig Karyna och hennes två döttrar via bil genom landet, också de med Polen som första anhalt på andra sidan gränsen.
Karyna redogör för en flykt präglad av fasa, försiktighet och förhoppningar.
– I vanliga fall tar det kanske en dag att köra ett avstånd som detta, men nu tog det tre dygn innan vi var framme.
– Vi var hela tiden på vår vakt och extra vaksamma. I stället för att köra kortaste vägen tog vi långa omvägar för att försöka hålla oss borta från de allra farligaste platserna, fortsätter hon.
En vecka efter Ryssland intåg i Ukraina är hon och döttrarna på plats i Sverige.
Karyna och Valeriyas väg som visade sig leda till en gammal gruvstad i mellersta Sverige har skett via bil, tåg, båt – och med trygghet för barnen som främsta bränsle.
I mars 2024 har Falun varit deras boplats i två år, och tillvaron drivs framåt av tillförsikt. Den känslomässiga bördan är konstant, då kriget fortfarande rasar och båda kvinnorna förlorat mycket i hemlandet.
Valeriya berättar att hon inte har något kvar i Ukraina – det är mor och son som nu tillsammans skriver nya kapitel på livets resa.
Karyna har nära och kära kvar i den utbredda farozon som följer krigets otäcka framfart.
I skrivande stund är det 664 dagar sedan Ryssland inledde ett fullskaligt anfall mot grannlandet Ukraina. Viss expertis med insyn i ämnet spår att kriget kan bli en långdragen konflikt.
– Det är så många som har dött, suckar en sammanbiten Karyna om de oåterkalleliga hemskheter som utspelar sig cirka 2,5 timmes flygresa härifrån i östlig riktning.
– En person jag kände hade möjlighet att lämna, men valde att stanna och strida. Senare nåddes jag av beskedet att han var död, säger hon.
Med Falun som bas har Karyna Solohub och Valeriya Kovalenko tagit steg för steg i att bygga en ny tillvaro.
Duons vilja till jobb och försörjning har hittills gett arbets- och praktikmeriter från såväl lokala varuhus som reklambyrå och public service-media.
Barnen går på förskola och skola, och språket uppges allteftersom göra avtryck på både liten och stor.
– Svenskar är även så bra på engelska att det funkar bra att kommunicera så också, ler Karyna.
– Men språket kommer nog, man lär sig lite nytt hela tiden. Jag tycker om att lyssna på svenska, det låter fint och har en speciell melodi.
Valeriya och Karyna nämner bland annat ABF och Folkuniversitet som hjälpande resurser för att komma närmare det svenska samhället.
Och duons hållning är hoppfullt positiv. Hittills i Falun har man hanterat bitvis tvära kast på bostadsfronten och allt som färdas parallellt med en ny tillvaro på ny mark.
Därtill vetskapen om ett hemland i krig, hemstäder i ruiner och där hotbilden är konstant.
Hur framtidens förutsättningar kan komma att se ut.
Här?
Där?
Valeriya och sonen huserar i dag vid kommunens boende för ukrainare på Gammelvägen. Karyna och döttrarna bor i de modulhus som skapats längs Herrhagsvägen.
– Det är ju inte bara mitt beslut, men om jag får så skulle jag gärna vilja stanna i Sverige, säger Valeriya.
Karyna tar vid:
– Jag och min partner jag träffat här i Sverige har en önskan att kunna resa och se världen, men Sverige är en väldigt bra plats och jag trivs här. Självklart skulle jag kanske även vilja återvända till Ukraina någon gång, men det är inte en lätt fråga. Jättesvårt, det är liksom både och.
Hon fortsätter:
– Jag tycker att folk här är väldigt vänliga, vi känner oss välkomna.
Valeriya nickar instämmande. Nu firar de båda mammorna, deras barn och många av stadens samlade ukrainare sin andra jul i Falun.
– Vi har inte tillgång till någon lokal stor nog där vi kan fira alla tillsammans, vi är lite för många. Men vi ska på en gemensam julfest här inne i stan på annandagen, det ska bli kul, upplyser Valeriya.
Rotaryklubbarna i Falun är en lokal aktör som fortlöpande arbetar med flertalet stödinsatser till fördel för flyktingarna i fråga.
Nu tilldelar man ukrainarna en ekonomisk gåva, presentkort och julklappar till barnen till ett totalt värde om cirka 50 000 kronor.
– Det är fantastiskt, avrundar Karyna och Valeriya samstämmigt.
