”Sopen” föddes i Kylsbo 1933 och har tre bröder. Hans föräldrar hade en gård där det fanns gott om saker att göra. Men Sopen hade inget större intresse av den vägen i livet.
– Jag ville ju spela fotboll! Man hörde att någon hade bollen ute någonstans i kommunen och då var det bara att cykla dit.
Sopen gick grundskola i Kärrgruvan och realskola i Norbergs centralort. Och han har alltid haft ett intresse för naturen, så efter lumpen ville han bli skogvaktare.
Men något kom emellan.
– Jag ville ju förtusan spela fotboll. Jag var väl tolv år när jag gick med i klubben i Norberg. Träningen var på lördagarna och i veckorna praktiserade jag i skogen.
Efter sju år i Norbergs A-lag ville han gå vidare och spela för en större klubb. Så Sopen och tre av hans kamrater ville spela i en högre serie och började spela i Avesta AIK och spelade med dem i fotbollens näst högsta serie.
– Vi vann mot Djurgården en gång på den tiden. Det var jag, Egon Gröning och Daniel Gunnarsson som spelade tillsammans, berättar han.
Avesta var en uppsamlingsplats för unga talanger på den tiden. De rekryterade spelare från Hedemora, Norberg och Fagersta och höll sig i väl framme i Sverigeligan i flera år innan de ramlade ned.
– Avesta var ett par klasser bättre än de är idag. Avesta var en framskola för Norbergare och andra kommuner.
Sopen spelade även i landskapslaget 1962 och tillsammans med sina kompisar flyttade de tillbaka till Norberg när Avesta ramlade ur serien fem år senare.
– Det var väldigt egendomligt, för när vi mötte Avesta så spelade vi i Norberg jämnt med dem. Jag vet inte vad det beror på.
Sopens idrottsintresse är fortfarande stort, men nu blir det idrott från tv-soffan i stället. Han besöker fortfarande träffar för gamla fotbollsspelare i Avesta och Norberg.
Han håller fortfarande igång med att ta hand om sitt hus i Kylsbo och går ibland promenader i
skogen.
– Jag har fått känningar av gamla idrottsskador på äldre dar. Men man måste ju försöka hålla sig frisk.
