– Det var när jag gick på gymnasiet som jag började få väldigt ont. Det man fick höra då var ”Du är tjej, det gör ont att ha mens. Kämpa på.” Det tog åtta år innan jag fick diagnosen endometrios. Jag tror i efterhand att handbollen har räddat mig mycket. När jag tränar får jag mindre symptom.
Så sammanfattar Jessica Dickfors de två ting som tagit störst plats i hennes unga vuxna liv: Idrotten och sjukdomen.
Men låt oss gräva djupare. Jessica Dickfors växte upp i villaområdet Prästjorden i Avesta, med föräldrar som ägnade sig åt skidor och orientering.
– Så jag föddes in i idrotten. Jag höll på med orientering, skidor och friidrott. Framförallt orientering. Först med Avesta OK, sen blev det Dalaportens OL. Handboll började jag med i fyran eller femman tror jag. Det var för att två tjejer i min klass höll på och de tyckte att jag kunde komma med för att jag var vänsterhänt. Jag höll ju på med friidrott så jag var snabb och spänstig men hade noll bollkontroll.
Egentligen var alltså inte handbollen Jessicas huvudspår. När Jessica närmade sig gymnasieåldern tänkte hon fortfarande gå på orienteringsgymnasium.
– Men i nian hade jag börjat träna med Avesta Brovallens handbollsdamer. Jag hade börjat fastna för sporten, så det blev handbollsgymnasium i Avesta.
Och det var alltså då, på gymnasiet som smärtorna kom, som hon inte kunde förklara och som viftades bort som ”bara mens”.
– Jag hade så ont en dag att jag föll ihop i vardagsrummet. Mamma fick köra mig akut till lasarettet i Falun. Där gjorde man gjorde ultraljud och förklarade att det fanns vätska i buken men att det inte var någonting farligt.
Men i själva verket var det ett tecken på att Jessica hade endometrios En sjukdom som innebär att vävnad som liknar livmoderslemhinnan växer utanför livmodern, vilket kan ge mycket starka smärtor i samband med mens.
– Då var jag 17 år och folk visste knappt vad det var, säger Jessica.
Efter en kort andningspaus gör hon ett skarpt tillägg.
– Läkare idag vet det knappt.
Med smärtorna som följeslagare blev Jessica en vuxen kvinna och hade en decennielång karriär i allsvenska klubben Eskilstuna Guif. Hon kunde oftast hantera endometrios-smärtorna, men efter några år kom en period då hon snabbt förlorade tio kilo i vikt.
– Smärtorna gjorde att jag inte i mig samma mängd mat. Jag träffade min nuvarande man Robin då. Under vårt första år körde han in mig på akuten många gånger.
Men någon diagnos fick hon fortfarande inte. Hon berättar om ett av sina värsta minnen.
– Jag hade så ont att jag inte kunde stå. Då säger en läkare: ”Jag ser att du har varit här tidigare för samma besvär. Känns det bättre om vi lägger in dig? Det här sitter i ditt huvud.” Det var hemskt. Till slut trodde jag på det. Jag kunde ligga och kvida och skrika och en timme senare undra om jag hade inbillat mig.
Till sist började Jessica träffa rätt personer. Först en kollega på banken där hon jobbade, som hade endometrios.
– Hon frågade om det gjorde ont växelvis till vänster och höger i magen och om benen domnade bort. Under det samtalet var det första gången jag hörde ordet endometrios.
Efter det träffade Jessica äntligen läkare som förstod vad det handlade om. Hon slussades fram till en specialistmottagning mot kvinnohälsa och hon fick göra en titthålsoperation i Uppsala.
När Jessica vaknade upp från operationen satt en sjuksköterska vid sängkanten och gav henne beskedet att hon hade endometrios.
– Hon sa att hon var ledsen för min skull, men jag bröt ihop av glädje. Jag var så glad att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte bara hade inbillat mig alltihop.
Men glädjen förbyttes snabbt till förtvivlan när hon fick veta att sjukdomen betydde att hon aldrig skulle kunna bli gravid och få barn.
– Det var oerhört knäckande. Att få bli mamma var min högsta önskan sen jag var tio år.
Därefter följde en mirakulös paradox. För det var inte helt sant det hon fått höra. Det är bara mycket svårare för den som har endometrios att bli gravid, men inte omöjligt.
Hennes man Robin övertalade henne att testa IVF-behandling, bara för att se om det gick. Få barn på riktigt hade de inte tänkt sig förrän långt senare.
– Jag var under behandling hela sommaren 2014 och när jag kom till kontroll i augusti var jag gravid. Helt naturligt, utan hjälp av IVF-behandlingen! Vi bestämde oss för att behålla barnet.
Jessica bestämde sig också för att fortsätta spela handboll ända fram till december. Maj året därpå föddes Anna med akut kejsarsnitt och i september spelade Jessica seriepremiär.
– Jag var i mitt livs form. Det blev den absolut bästa säsongen jag någonsin gjorde. Och jag mådde jättebra. Jag hade inga besvär, inga smärtor. Det var lite ”in your face” till dem som sagt att det inte skulle gå.
Smärtorna kom visserligen tillbaka, men livet var annorlunda nu. 2017 födde Jessica ett till barn, sonen Olle. Den här gången helt utan fertilitetsbehandlingar.
– Det kom som en chock. Det var helt oplanerat.
Smärtorna försvann igen, men kom tillbaka och hon tvingades till nya behandlingar.
Där är hon idag, 30 år gammal med avslutad handbollskarriär. Med åren har hon förstått hur lite hon vetat om sitt tillstånd, hur vanlig sjukdomen är (var tionde kvinna som får mens drabbas) och hur lite stora delar av sjukvården kan om den.
– Jag är inte superfeminist eller så, men jag tror att det är för att det är en kvinnosjukdom. Det är mer uppmärksammat idag men det finns för få ungdomsmottagningar som kan det här. Fortfarande blir unga tjejer tillsagda att de har ont för att de har mens.
Jessicas råd till kvinnor med smärtsamma symptom vid mens är att ta för sig och aldrig vara ensam när de möter sjukvården.
– Min erfarenhet är man måste skrika och slåss för att bli hörd och alltid ta med sig någon på mötet, för det är svårt ibland att återberätta hur det är. Man ska alltid ha med sig namnet endometrios i bakhuvudet och man ska läsa på. Det känns tragiskt att säga jag hade tur. Man ska inte behöva ha tur. Det ska finnas kunskap så att man får hjälp direkt.
Att på samma gång vara envis och tacksam skadar inte heller menar Jessica.
– Jag är lite så att jag vägrar se mig besegrad av sjukdomen. Jag är jätteglad att jag fått diagnosen och att jag har kunnat spela handboll i allsvenskan i elva år. Jag har två barn och en man som är oerhört förstående. Jag lever ett bra liv.
