Även om hans allra sista säsong i Milan har spolierats av skador, och att han såklart måste tacka för sig förr eller senare så var beskedet om den avslutade karriären ändå något som kändes. Frågan är vad han tar sig för härnäst. Tränare eller expertkommentator kanske? Nja, men den som lever får se.
För min egen del har just Zlatan (som är tre år äldre än jag) varit en konstant i min egen blygsamma fotbollskarriär (som väl snarare är rena motsatsen mot Zlatans och mestadels handlat om att nöta bänk på olika fotbollsplaner runt om i Dalarna i division 5, 6 och 7).
När man själv funderat över sitt eget åldrande och hur länge man ska spela fotboll så har tanken nämligen alltid stannat vid: ”Äsch, Zlatan spelar ju fortfarande!” Det blir ju lätt så med en superstjärna som man följt sedan man själv var tonåring.
Ett av mina största Zlatan-minnen är när han nickade in 1–1 mot Ungern på Råsunda hösten 2002 men i samma sekvens blev knockad av den ungerske målvakten Gábor Király (som alltid hade gråa mjukisbyxor på sig) och bars ut på bår. Själv stod jag på läktaren bakom målet och jublade, innan jag och alla andra fans upptäckte att Zlatan hade skadat sig och byttes ut, till rungande applåder.
Därför var det något av en chock efter EM 2016 när Zlatan slutade i landslaget, tillsammans med Andreas Isaksson och Kim Källström.
Hösten 2016 åkte jag till Friends Arena för att se Sverige spela 1–1 mot Nederländerna, i Janne Anderssons första tävlingslandskamp som förbundskapten. På vägen dit insåg jag att samtliga spelare i den svenska landslagstruppen var yngre än jag själv. Ett rejält uppvaknande.
Som lök på laxen (eller vilket uttryck man nu föredrar) så insåg jag två dagar efter Zlatans pensionering att det var på dagen 20 år sedan som jag tog studenten.
Över ett halvt liv sedan alltså. Fast någon åldersnoja? Äsch, Zlatan spelar ju fortfa… Eller vänta, det var inget.
