Långa restider, svårt att få en bil vid önskad tidpunkt och chaufförer som inte hittar. Det är en del av den kritik som Linda Siggman, 47 år, riktar mot färdtjänsten i Dalarna.
– Varenda gång man beställer en färdtjänstbil är det en oro för att man aldrig vet om man kommer att få en när man behöver.
Hon är vice ordförande i Synskadades riksförbund (SRF) Dalarna och åker till Borlänge runt tio gånger i månaden i sin roll som styrelsemedlem. Men att ta sig till Borlänge med färdtjänst är svårt då det sällan finns bilar vid en passande tidpunkt.
– Om jag till exempel vill åka 08.30 för att komma fram till Borlänge klockan 10.00, då får jag en bil klockan 06.30. Och om jag önskar att åka tillbaka till Ludvika klockan 14.00 får jag en bil 16.40. Väldigt ofta får jag svaret att ”vi har inga bilar, vi hittar inga tider”.
Eftersom det är många som ska dela på fordonen för servicetrafik blir konsekvensen för Linda Siggman, och andra med färdtjänstbehov, att de antingen får avstå sin resa helt, eller att de måste vänta, ofta både före och efter en inplanerad aktivitet.
– Ibland kommer jag fram extremt tidigt och kan få vänta utomhus i eländesväder tills någon låser upp. Det är ingen trygghet alls. Det är kallt och man vet inte vilka som går förbi och egentligen inte riktigt var man befinner sig. Inom SRF får vi höra berättelser flera gånger i veckan om att något inte fungerar, säger hon.
Dalatrafik har sammanlagt 205 fordon som är avsedda för särskild kollektivtrafik. Dessa ska räcka till ett flertal olika restyper; bland annat till skoltransporter, sjuktransporter, omsorgsresor och färdtjänst. Från Ludvika och Smedjebackens kommuner utgår det totalt 37 bilar.
Det säger Pär-Åke Jansson som är chef för servicetrafiken med ansvar för utförandet av färdtjänsten i regionen.
– Det händer tyvärr att vi inte kan få fram en bil förrän efter två timmar, det är jättetragiskt. Det är efterfrågan och tillgång styr, säger han.
Enligt Linda Siggman är det ungefär 80 procent av resorna hon bokar med färdtjänst, som inte kan anpassas efter hennes behov. Särskilt svårt är det på morgnar och eftermiddagar då de flesta av fordonen går till skolresor. Pär-Åke Jansson bekräftar dilemmat.
– Det gäller främst peaktider då många behöver resa samtidigt. Vi har tre olika reglementen att förhålla oss till; ett sjukresereglemente, ett skolresereglemente och ett färdtjänstreglemente, säger han.
Så om man exempelvis är blind, då får man finna sig i att bli två timmar för tidig till ett möte?
– Vi vet inte vilken eventuell funktionsnedsättning resenären har när beställningen görs, det har med sekretess att göra. Om det är någon som har ledarhund så syns det i deras legitimering och då vet vi att den personen har en synnedsättning.
Men om ni vet att en person har en synnedsättning, då skulle ni kunna anpassa turen mer efter personens behov?
– Vi försöker alltid att lösa det så smidigt som möjligt eftersom det är en utsatt grupp, men det finns ingen garanti.
De flesta som behöver färdtjänst får alltså acceptera en lång väntetid eftersom färdtjänsten inte kan anpassas till varje individs behov?
– Vi försöker alltid att lösa varje enskilt resebehov, men som jag sa tidigare så kan det bli långa väntetider när behoven är större än tillgången. Det gäller alla typer av resor.
Det var i januari 2018 som Dalatrafik gick in i regionen. I samband med det gjordes en så kallad skatteväxling vilket innebär att servicetrafiken började finansieras gemensamt av regionen och dess kommuner.
För Linda Siggmans del har hopslagningen lett till en försämring och hon tycker att de ekonomiska förklaringarna rimmar illa med FN-konventionen. Enligt en paragraf för personer med funktionsnedsättning ska de ha rätt att leva på samma villkor som alla andra.
– Allt handlar om att spara pengar, men det finns många onödiga prioriteringar. Till exempel lägger Ludvika kommun otroligt mycket pengar på att bygga om vägar utan att tänka efter. När det är färdigbyggt inser de att det inte blev som de hade tänkt sig och i en del fall börjar de om från början.
Linda Siggman är också kritisk till hur färdtjänstens chaufförer utför sitt jobb då de, enligt henne, varken hittar eller har kunskap om resenärernas särskilda behov.
– De kan stanna till och fråga om vi är på rätt ställe. Jag har till och med blivit avsläppt på fel plats. Det var inte roligt och det var rena rama turen att min särbo hittade mig.
Enligt Pär-Åke Jansson pausades utbildningen för förare under pandemin, men den har nyligen startats på nytt.
– Vi har återstartat utbildningen för alla förare så där ska det bli bättre. Vi har ett avtal med Keolis och Sambus/Transdev som är de två bolagen som kör i Dalarna. NTF håller i utbildningen. Vi har cirka 500 chaufförer som kör inom servicetrafiken. Innan året är slut ska alla förare ha gått utbildningen.
Vad ska de kunna när de har examinerats?
– De ska ha goda kunskaper om de aktuella reglerna för sjukresor och färdtjänstresor. Första delen av utbildningen är teoretisk. Under nästa år kommer vi lägga till en praktisk del. Det kommer att ske i samråd med de olika intresseförbunden för funktionsnedsatta och PRO. Alla resenärer ska kunna känna sig trygga när de reser med oss oavsett funktionshinder.
FAKTA
Budgeten för transporter för särskild kollektivtrafik, exklusive administrativa kostnader, ligger på drygt 300 miljoner kronor för år 2023. Pengarna ska bekosta cirka 532 000 resor.
Källa: Dalatrafik
