En delad vision över livets mer och mindre goda.
I takt med att tårtan får fler ljus märks dock även hur behovet av ensamtid ökar. I dag är nyttan av tillfällig solokvist en annan än förr.
Den skänker chans till omgruppering. Snabbstädning av stökigt hjärnkontor, känslomässig mjuklandning.
Pjäsförflyttning på taktiktavlan.
Tankeprocessen placerar högra hjärnhalvans dirigent i ett minne på grekisk mark. Närmare bestämt augusti 2014, när jag och min hustru beslutar oss för att fira bröllopsdag i form av en vecka på sol- och badparadiset Samos.
Vår gemensamma lilla högtidsdag spenderas hand i hand på strand med sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne.
En spektakulär middag intas nära havets vågskvalp, varpå vi därefter besöker en bar för att avnjuta kalla drinkar och livemusik.
I trängseln och hettan får av någon anledning en dam för sig att min fru kastar lystna blickar mot hennes lätt Phil Collins-liknande pojkvän, som också lirar keyboard i det coverglada bandet. Kvinnan – av blygsam längd men med ett till synes meterlångt hårsvall – markerar territorium genom att via en mycket märklig metod doppa delar av frisyren i min hustrus Cuba Libre.
Vi lämnar skrattande det svettiga haket och söker oss tillbaka till hotellet. Där fröken fru till följd av mättnad och trötthet aktiverar framstupa viloläge under en maniskt roterande takfläkt.
”Jaha, vad ska jag pyssla med nu?”, är undertecknads första frågeställning i en alltjämt hyfsat pigg skalle.
Badshorts på. Snabba steg över gatan till den närliggande stranden.
Flyter försiktigt, mol allena, ut i Medelhavets midnattsfamn. Ett kryssningsfartyg några kilometer bort pryder horisonten, i övrigt är mörkret kompakt och kontrasteras blott av krogarnas flyktiga belysning.
Glider över på rygg och skådar ett stjärnströsslat himlavalv. Upplever svårslagen frid.
Det är då det sker.
”Da, duh”.
”Da, duh”.
Daduhdaduhdaduhdaduh!
Inget förnuft i hela världen kan hjälpa mig – hajen är här.
Ledmotivet till en film från 1975 river sönder lugnet och förvandlar idyllen till blodig avgrund och mardrömslik låtsasvärld.
Simmar i omotiverad skräck snabbt in till playan. Vågar knappt kolla bakåt i händelse av att se en hånflinande vithaj krusa vågorna.
Väl medveten om att dess imaginära närvaro fick sista ordet på vår bröllopsdag.
