Logotyp Lokalt i Dalarna - Dalarnas största gratistidning

“En fascinerande plats att besöka”

Tredje gången gillt! Ja, det blir ett utropstecken – inte ett frågetecken – efter den meningen. Jag har blivit kompis med gymmet. Äntligen!

Gjorde ett försök i mitten av 80-talet, men tröttnade då ganska snabbt.
Nytt försök för sju år sen, då med äldsta sonen Victor som då var 15 år.
Senaste försöket, 2016, gick väl sådär. Men jag hamnade nästan vid varje tillfälle på motionscykeln och sedan löpbandet. Det där andra var så tråkigt.
Den här gången är det annorlunda.
Ja, det här måste jag hålla i och efter att hälsenan gick av för drygt ett år sen i en onödig fotbollsmatch är det ett ultimatum från min kropp.

Båda sönerna och dottern gymmar flitigt och stundtals även min hustru.
Jag har dock alltid varit lite avigt inställd mot att lyfta skrot. Varför vet jag inte, kanske okunskap om hur viktigt det är för kroppen.
Springa älskar jag dock och nu är målet att nästa år springa Stockholm Marathon för femte gången.
Då är gymmet en bra start. Och med sonen Victor som min PT går det alldeles utmärkt.
Han pekar och berättar vad jag ska göra.
45 minuter, sen är jag klar. Och tempot är högt.

Men det är en fascinerande plats att besöka. Hög musik, många speglar och gymbesökare i alla åldrar.
En del med linne, andra med tjocka hoodies på sig med huvan uppdragen och med ett bistert ansiktsuttryck.
Och så dessa förbannade mobiler…
Efter ett set (jag tror det heter så) åker mobilen fram ur fickan.
I en minut.
Sen ett nytt set innan mobilen åker fram igen.
Så håller det på, vuxna och unga.
Moral-Niclas och PK-Niclas låter bli mobilen under mina 45 minuter. Den får ligga kvar i ryggsäcken.

Att åter inta ett gym med allt vad det innebär efter många års frånvaro ställde givetvis till det kroppsligt. Jag vaknade efter första passet tidigt på morgonen dagen efter och kände ett tryck över bröstet.
58 år, lite överviktig och otränad. Och dessutom har jag sovit för lite det senaste året…
Ska jag väcka hustrun? Jag låg kvar i sängen i 20 sekunder och funderade med oro. Reste mig upp och kände då att benen var ömma.
Nej, det var ingen hjärtinfarkt, bara träningsvärk i en otränad överkropp.
Några veckor senare känns allt så mycket bättre och jag kan till och med längta till min nya hemmaplan, gymmet.

[YouPlaySinglePlayer video="2847,1874,389607" floating="3" ap mute nt=30]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!