Kan inte påstå att musik är det viktigaste i mitt liv. Men den finns där som en trygghet. När det har blåst motvind så mildras mitt humör med lite trallpunk eller till och med Sex Pistols.
Gyllene Tider har för oss 60- och 70-talister varit ständigt närvarande. Minns första gången jag hörde pojkarna från Halmstad.
Året var 1980 och en av mina storebröder, Johan, hade köpt en singel – ”Flickorna på TV2”.
Hoppsan!
Textraden ”Tänk att få sätta på flickorna på TV2” (en titel inspirerad av Hasse Alfredsson) fick 15-åriga Niclas att le glatt.
Och även att fundera över vad livet hade att ge. Nu hade jag dock ingen bra koll på dessa flickor på TV2, tv:n var inte lika viktig på den tiden.
43 år senare var det dags. Jag skriver inte ”äntligen dags”, någon längtan av att se Gyllene Tider har jag aldrig haft.
Visst har jag lyssnat en hel del på deras musik, men jag har också varit lite anti som gammal punkare.
Lite för soft för mig även om ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” och ”Billy” alltid har varit två favoriter.
Men nu stod han där, Per Gessle. Legenden, geniet och dessutom med en frisyr från 80-talet.
Platsen var vackra Sofiero i Helsingborg. Semester i Skåne och av en händelse spelade Gyllene Tider där.
”Klart vi ska se dem.”
Sa hustrun några veckor innan avfärd.
Så blev det och när Petra på hotellrummet några timmar innan konserten plockade fram jordnötter och lite skumpa och spelade ”Sommartider” tänkte jag: Nej, det här kommer inte att bli kul…
Tänk så fel jag hade och tänk så lycklig jag var efteråt.
Först Uno Svenningsson, som är med under hela turnén, och sen två fantastiska timmar med Gyllene Tider.
Cirka tolv meter från scen, hoppandes, dansandes och sjungandes stod jag där och kände den där totala euforin.
Gyllene Tider levererade denna lite kyliga och stundtals regniga julikväll.
Min lilla konsertsommar inleddes för övrigt med Johnossi i en klassisk folkpark i Östervåla och fortsätter i augusti med Håkan Hellström och Veronica Maggio/Miriam Bryant.
Får se om jag bli lika lycklig då.
