Lokalt i:s utsände möter upp Johan Björkstedt i kafédelen av byns givna mötesplats, Stjärnsundskiosken.
– Här inne satt jag ofta med Olov, som nu driver kiosken. Men på den tiden var det hans pappa som drev den, säger Johan.
Intill tidningarna och magasinen har hans nyutkomna bok ”Stjärnsund en stund” en given plats.
– Det var många härifrån som beställde boken direkt som den kom ut. Och jag kommer nog att sälja flest exemplar av den här i kiosken än i någon annan butik, säger Johan Björkstedt.
Men vi backar bandet, närmare bestämt 40 år bakåt. År 1984 flyttade Johan, som då var fem år gammal, till Stjärnsund tillsammans med sin två år yngre lillebror och sin mamma.
– Mamma var ensamstående med oss och gav upp sin egen karriär för att flytta hit för att leva i en kollektiv rörelse. Hon var en av de tolv som var med och startade rörelsen som fick namnet ”Stiftelsen Stjärnsund”. Det var i första hand stockholmare som hade tröttnat på storstan och ville flytta ut på landet och här hade de hittat den perfekta platsen, berättar Johan.
Rörelsen plockade lite inslag från olika religioner och var inspirerade av rörelsen Findhorn i norra Skottland där medlemmarna lyckades odla trots den väldigt karga miljön.
– Tanken var att odla tillsammans och få kontakt med de ”gröna andarna” för att få bra skörd. 1970-talet var ju rätt flummigt och detta var som en rest därifrån. En massa kreativa människor flyttade från storstaden till lugnet i Stjärnsund för att odla och syssla med yoga. Stiftelsen finns kvar än i dag, i form av Permakultur, säger Johan Björkstedt.
Nykomlingarna köpte upp kursgården Fridhem och arbetarbostäderna omkring.
– Vi lagade all mat i köket på Fridhem. Det hörde till att boendet skulle vara väldigt spartanskt men efter den första vintern, när det var jättekallt, insåg man att husen behövde renoveras en del.
Att det plötsligt flyttade in en massa ”udda” människor splittrade bruket, som Johan upplever det.
– Det fanns en stolt tradition här på bruket och allt skulle vara på ett speciellt sätt. Byborna var väldigt tveksamma till att vi stod ute i trädgården och höll varandra i händerna innan vi skulle äta, för att välsigna grödorna. Och så gillade de inte namnet. ”Måste ni ha med Stjärnsund i rörelsens namn?”. Vi kallades för ”Djävulens barn” av en frikyrka, minns Johan Björkstedt.
Efter knappt 15 år i Stjärnsund flyttade han till Stockholm efter att ha tagit studenten från Martin Koch-gymnasiet i Hedemora, där han läste samhällsprogrammet.
– Då ville jag inget hellre än att lämna Stjärnsund. Jag utbildade mig till lärare i svenska och har bott i Stockholm sedan dess. Men jag har insett att det inte finns någon finare plats än Stjärnsund så för fem år sedan skaffade vi sommarstuga här, på Klacklandet. Så nu har jag gått varvet runt, kan man säga.
Hur ser du på din uppväxt i dag, när du är vuxen?
– Mycket av det som jag var kritisk mot under uppväxten ser jag nu med helt andra ögon på. Jag upplever att jag själv är mycket mer sträng och ängslig när det gäller mina egna barn. När jag var liten så fick vi barn mer eller mindre sköta oss själva och göra lite som vi ville.
Och hur är det att vara här i Stjärnsund igen, i vuxen ålder?
– Det är väldigt speciellt att vara här med mina egna barn och se dem springa på samma stigar som jag och min bror gjorde när vi var små. Jag har även flera barndomskompisar som har flyttat tillbaka hit till bygden.
Vad är det för typ av bok du har skrivit?
– Boken är självbiografisk men då minnet sviker ibland så har jag fått fylla ut med lite fiktion, så jag kan inte kalla det för en ren självbiografi. Jag har skrivit den ur barnets perspektiv, vilket gör det lite mer dramatiskt. Bland annat nämner jag mordet på Yenon Levi i grannbyn Rörshyttan 1988. Jag var åtta bast då och det var ju jättestort med ett mord här! Men jag upplevde det som att de infödda inte brydde sig så mycket, eftersom det var någon utifrån, en israelisk turist, som hade mördats, det var ingen från bygden.
Vem vill du ska läsa den?
– Den som bor här, har koppling till bygden, eller är intresserad av brukshistoria. Den stora tragedin för bygden var när bruket lades ner. Sedan blev det smärtsamt med alla förändringar som skedde när samhället stöptes om. Boken passar även för den som vill läsa om destruktiva familjer.
Detta är din tredje bok, var den här boken svårare att skriva än de tidigare?
– Ja, det är lite svårt att skriva självbiografiskt. Min mamma och lillebror är döda nu så jag har bara mina egna minnen att utgå ifrån, jag kan liksom inte fråga någon av dem hur det och det var. Mamma och brorsan flyttade också härifrån och i efterhand såg mamma flytten till Stjärnsund som ”sina ungdomssynder”. Själv har jag i stället fått en bättre relation till bygden när jag blivit äldre och nu har sommarstugan här. Det känns bra att återvända hit, säger Johan Björkstedt.
Namn: Johan Björkstedt.
Ålder: 45 år.
Bor: På Lidingö, uppvuxen i Stjärnsund.
Yrke: Lärare i svenska.
Familj: Gift med Hanna. Barnen Leonard, 7 år, och Isabelle, 5 år.
Intresse: Spelar musik, jag spelar gitarr och sjunger i ett band som spelar irländsk folkmusik. Sedan läser jag mycket, allt från thrillers till nobelpristagare. Och så gillar jag att träna, främst styrketräning.
Aktuell: Gav nyligen ut sin tredje bok ”Stjärnsund en stund”, om uppväxten i Stjärnsund inom rörelsen ”Stiftelsen Stjärnsund”.
